Vill bara komma med ett uppmuntrande ord: nu är sonen tre år och vaknar bara någon enstaka gång per natt. Och efter att ha genomlevt långa perioder med ständiga uppvaknande, nattskräck etc så är det fantastiskt skönt! Jag uppskattar en hel natts sömn på ett sätt som ingen som inte haft illasovande barn kan göra 
Det finns en ände på allt och det finns ljus i tunneln. De flesta barn sover betydligt bättre när de blivit större!
3hjärtan: vår son vaknade ofta mellan 12 och 20 månaders ålder med nattskräck, då satte han sig bara upp i sängen och skrek. Han var väldigt svår att trösta och gick liksom inte att "nå", det effektivaste var att tala lugnt till honom om hans gosiga kudde och hur skönt det var att sova... så la han sig ibland ner efter en fem minuter och somnade om. Min mamma kunde söva honom genom att sätta honom i knät och gunga fram och tillbaka och prata vänligt, då lugnade han sig efter en stund, "vaknade" och somnade om.
Nattskräck är en mardröm i den djupa sömnfasen (inte i drömsömnen som man i vanliga fall drömmer i) och är besläktat med sömngångeri - barnen ser vakna ut men sover och är svåra att väcka.
Stämmer det med din dotter?
3hjärtan: vi märkte en tydlig skillnad när sonen var runt 20 månader, och from 2 års ålder minskade antalet uppvaknanden dramatiskt, då vaknade han runt tre ggr per natt (istället för som tidigare runt 8) och nu är han som sagt nere på i snitt en gång. Nattskräcken försvann också och ersattes av vanliga drömmar.
Jag var likadan som liten så vi kunde få visst hopp från min mamma!
Vi funderade också över smärta, ffa hade sonen det väldigt jobbigt med sina tänder länge. Har ni provat att ge en ordentlig dos ipren/alvedon innan hon lägger sig? Om det ger bättre sömn finns det ju en rimlig chans att hon faktiskt har ont på nätterna.
Jag hoppar in och läser här ibland och njuter av den befrielse det är nu när sonen äntligen sover! Han är tre år och sedan ett halvår tillbaka så sover han regelmässigt bra, han vaknar 1 - 2 ggr per natt, oftast vill han bara ha lite vatten eller en puss för att han har drömt någon och så somnar han om.
Vissa nätter får jag sova inne hos honom en stund på morgonkvisten, och om han ätit för dåligt kvällen innan så vaknar han vid fem och är för hungrig för att somna om.
Men det är rena himmelriket! Vi hade också jobbiga nätter med i snitt 8 uppvaknanden varav minst ett med skrik och nattskräck i någon halvtimme - timme. Och vi överlevde det också, sonen är frisk och normal och den finaste på jorden och vi vuxna lärde oss att vi klarar av väldigt lite sömn. Det finns hopp!
(Den här tråden dämpar min längtan efter syskon också 
)
3hjärtan: vi märkte en stor och tydlig förbättring redan vid 22 - 24 månader. Det blev inte bra men det blev OERHÖRT mycket bättre - stooor skillnad!
Många barn som sover illa blir spontant bättre mellan 18 och 24 månader, antagligen för att kortisonutsöndringen (som har en tydlig dygnsvariation - det är därför det är så överjävligt att gå upp kring fyrasnåret för de flesta) blir mer lik den hos vuxna.
Och man kan bli smittad av vattkoppor och få subklinisk sjukdom med bara tre - fyra koppor. Det blev antagligen jag som barn, för när jag var 26 fick jag det igen, i mycket lindrig form, bara 20-talet koppor och ingen feber.
3hjärtan: apropå tröst: jag fann faktiskt viss tröst i att tänka på en del föräldrar till svårt handikappade barn som jag har träffat. Särskilt en mamma, jag mötte henne när hon var gravid och vi kom att tala om oron inför nästa barn. Hon nämnde spontant att hon oroade sig ju inte för kolik, sömnproblem eller liknande, för det vet hon ju att det går över! För henne var tanken på tre månaders kolik eller två års sömnsvårigheter ingenting, hon hade ett barn som inte kunde tala, gå eller äta, och som kräktes varje dag och ofta låg och skrek på nätterna utan att man visste riktigt varför. (En helt underbar unge på många sätt för övrigt, svårt att föreställa sig att någon kan ha charm som knappt ser och som saknar tal, men hon är SÅ charmig! )Det tänkte jag ofta på på dagarna när Arvid var inne i sin värsta fas - det är iallafall övergående, jag kommer inte att ha det så här resten av livet. Så kändes det lite mer uthärdligt och jag kunde njuta av allt det andra med ett litet barn - upptäckarglädjen, pratet,när viljan och åsikterna blir tydligare osv osv.
Och det går ju över, för nästan alla. Och som sagt - har man inte blivit väckt varje natt i över ett år så tror jag inte att man kan njuta så helhjärtat av en hel natts sömn!
Applemum; annars får du väl göra som man gör på förlossningen - tänka att nu är denna natten över, just DEN behöver jag aldrig genomlida igen! En natt närmare den Goda Sömnen...
(min kusin som hade en lika usel sovare som jag tar för övrigt förstapriset i dåliga nätter - hennes yngste son brukade få komma över i deras säng, och en natt, efter att ha krupit upp och ner i sängen från fotända till huvudända i ett par timmar så kryper han upp och kräks henne i huvudet. Hon säger att det var det SÄMSTA uppvaknandet någonsin. No shit... )