Julia82 skrev 2007-12-18 13:06:04 följande:
Hmm... jag och min sambo va med om nått pinsamt i våras, här e den historien!Jag och min sambo kom körandes hem från Landvetter, där vi hämtat hans föräldrar. Klockan var närmare halv två på natten, och de var kolsvart ute. Min svärfar hade fått världens magsmärtor och bad Adam att köra fort hem, han hade så himla ont. När vi var nån ynka kilometer hemifrån såg jag plötsligt en hund springa framför bilen... ingen människa i närheten, inga reflexer eller nått!! Tur att vi inte körde på han! Trots protester från svärfar stannade vi och fick tillslut tag på vovven, han fick hoppa in bland resväskor och annan bröte i bagaget. Väl framme vid svärföräldrarnas hus hittade vi ett nummer i vovvens halsband. Där står det också att hunden heter Casper. Adam ringer upp nummret och säger att vi har hittat en hund, och att vi kan lämna honom omedelbums. Han känner igen kvinnans namn och frågar: Det är väl du som är Jespers mamma?! (Jesper är en gammal klasskompis till Adam, som bor ungefär där vi hitta vovven!). Japp, säger hon i luren... Ja, då kommer vi snart!Åker in på en liten, liten skogsväg där Jespers mamma bor alldeles ensam i en liten stuga, helt utan grannar. De är kolsvart i huset, vilket verkar lite konstigt när hon vet att vi ska komma. Adam går och knackar på medan jag släpper ut lille Casper ur bilen. Där står vi sedan som två fån...knackar och knackar och blir mer och mer irriterade! Fan, hon måste väl komma och öppna! Va är de för en hundägare?? Klockan börjar närma sig två på natten och man vill ju gärna hem och lägga sig! Tillslut tänds en liten lampa, och en dam kolla yrvaket ut genom dörren! -Här är hunden, säger jag! Vi hittade honom lös, på vägen så du borde kanske vara lite mer rädd om honom i fortsättningen! Jag släpper iväg Casper som springer in i köket och ser allmänt nöjd ut! Jag och Adam fortsätter vår uppläxning om hur farligt de är med lösa hundar,mitt i natten, osv... Hon svarar inte, ser mest okontaktbar ut! Verkar vara full, tycker jag! Hon ser inte glad ut över att se sin hund, borde ju säga tack för hjälpen eller nått! Men inte ett ljud! Otacksamma kärring, tänker jag, borde inte få ha hund!- Ja, då åker väl vi igen då. Se nu till att han stannar kvar här, säger Adam och vi och är på väg in i bilen. -Väänta! Hör man plötsligt, lämnar ni hunden här??? -Ja, för helvete, de är ju din hund, Adam börjar bli irriterad! Var ska vi annars lämna honom??-Näe, jag har ingen hund, börjar hon! Va menar ni? Jag förstår ingenting nu!- Eh, vi hitta din hund, jag ringde...du sa i telefonen att du är Jespers morsa och att ja skulle lämna hunden här! Du ska va så jäkla glad att han lever och att du har fått hem honom, de hade ju kunnat sluta betydligt värre!- ne, de är ingen som har ringt! Jag äger ingen hund!! Bara en katt!- Men för f_n, jag har ju ditt nummer här på telefonen! Jag ringer igen då så får du se... han ringer upp samma nummer igen. Men, telefonen i hennes hus ringer inte. Iställer svarar en annan kvinna... Vi har åkt till fel hus! Väckt en stackars dam mitt i natten, släppt in en för henne helt främmande hund, skällt lite på henne och antagit att hon vart full... ajdå! Hon måste ha vart så chockad och rädd, stackarn!Vi bad iaf tusen gånger om ursäkt och fick ett gott skratt! Lille Casper kom hem till sin riktiga matte, som bodde en bra bit därifrån. Han hade rymt under en ungdomsfest, och familjen blev väldigt glada över att se honom igen!
Haha, jäklar vad pinsamt! Det slår lätt i princip alla gånger jag gjort bort mig
