Är det synd om bonusbarn?

Du glömmer att det faktiskt finns många som faktiskt älskar sina bonusbarn också!!!

Så här skrev jag just i en annan tråd

Här är vi EN familj!
Min älskade bonusson var ju det första barnet i vår nybildade familj. Eller om det ska vara helt rätt, så var det ju jag som kom in i min mans å hans sons familj.
Med tiden så födde jag två barn och vi är tillsammans en stor familj.

Bonussonen bor hos oss på heltid (hos mamma 1-2 ggr/månaden).

Man ska nog tänka sig för både en å flera gånger innan man hoppar in i en annan familj. Alla personer går inte ihop och man kommer alltid förlora mot någons barn om man ställer kravet att föräldern ska "välja sida".

Visst har en del bonus barn det bra. Det hoppas jag i allafall på.
Det jag inte tycker om är att det så lätt blir mina och dina barn.
Bara en sån sak att när den biologiska mamman är hemma och är mammaledig, så måste barnen vara hemma ifrån dagis. Det är bara femton timmar som gäller.
Men när pappans tjej är mammaledig så får hans barn gå på dagis efter hans tider.
Hel knasigt. Nu hoppas jag på att de som har det så låter barnen få vara hemma och hjälpa till med sitt syskon i stället för att vaara på dagis hela dagarna.

Asså att vara "bonusbarn" kan nog vara lite olika. men för min del har det inte varit så stora problem det är ibland min bonusmamma tyckt att hennes barn ska ha mer pengar eller så men far min har på en gång satt henne ner och talat med henne och sagt att hon måste tänka att alla barnen är hemma och alla ska ha lika mycket med tiden så har hon lärt sig att jag och min syster ska ha precis lika mycket. Pappa har verkligen varit den som sätt till att allt går rätt till. Kan tänka mig att många föräldrar inte tänker så mycket på vad "bonus" föräldern gör och inte gör. Tror att det är där man måste vara uppmärksam som förälder. Bonus föräldern tänker inte alltid sig för och kan ta sina egna barn före av ren "vana" m.m.

Min man älskar sitt bonus barn, som om han skulle vara hans egna son... min son. Vi har inga gemensamma barn än...men en dag ska vi också lyckas med det. Å då blir det inga problem... min man skulle aldrig göra skillnad på barnen. Inte jag heller för den delen.

Jag vet att det kan vara väldigt mycket problem kring att bilda familj med någon som har barn (och därmed också ett ex) sedan tidigare. Det är skitsvårt!
Jag tror också att många bonusmammor, jag kan inte uttala mig om papporna då jag inte känner så många, känner att de inte räcker till. De försöker vara för mycket för snabbt om ni förstår.

Man vill så gärna att allt skall fungera på en gång, man anstränger sig kanske till max, och sen tas det inte emot som man förväntat sig. Det kanske inte ens är någon som ser ens ansträngningar, kanske pratar biomamman skit om en och kanske har man en ny pojkvän som är så rädd att barnen skall hamna utanför så han glömmer att försiktigt få en invaggad i det nya familjelivet. Det finns ju 1000 anledningar till att det blir komplikationer i en nyfamilj!

Det jag vet av erfarenhet och av alla de bonusmammor jag talat med och är kompis med är att det är en ofta otacksam roll man får. Den är ofta svår att finna sig tillrätta i och man behöver en MYCKET förstående man och helst också samarbetsvilliga barn för att det skall fungera relativt konfliktfritt. Att många tycker det är skönare den vecka bonusbarnet inte är där tror jag också är väldigt vanligt. Dock tror jag också att de allra flesta gör sitt allra yttersta för att detta inte skall märkas.

Att vara mammaledig med sitt första barn och ha sin mans barn på dagis samma tider som denne är på dagis när h*n är hos mamman tycker jag också är självklart. Vem vill inte ha så mycket tid som möjligt med sin nyfödda?
Och varför skall man ändra så att barnet är hemma med någon som kanske inte kan ge samma stimulans som dagis. Någon som inte är dennes förälder? Om barnet vantrivs på dagis så visst, då får man väl hitta alternativ, men jag tycker det är helt fel att sitta och klaga över att styvsyskon skall vara på dagis när styvmammorna är mammalediga.

Sist men inte minst så tror jag inte heller att det är så jäkla synd som styvbarn som lever i två familjer. Jag kan tänka mig att det är jobbigt att byta boende varje vecka, men vad är alternativet? Att man får mindre umgänge med sin ena förälder. Då kanske bytet av boende känns ok?
Dessutom får de ofta dubbelt av saker och ting, resor o.s.v., plus att de får massor med uppmärksamhet den vecka de är på plats för man vill ta tillvara på tiden med barnet.

Säkert så är det synd om vissa styvbarn, precis som det är synd om vissa barn i kärnfamiljer, men jag tror inte att det är en speciellt utsatt grupp som det ofta utmålas.

Men tror inte du att de barnen som behöver gå på dagis ca 9 timmar varje dag känner sig lite utanför? De hinner ju knappt träffa sitt lilla syskon. Bara några timmar på kvällen och på helgen. Hur blir om de har fler barn. Ska det barnen bara få gå femton timmar och de andra barnen få gå hela dagarna?
Visst så tror jag att barnen har roligt på dagis. Men jag tycker att det ska vara samma regler för alla. Jag tycker inte att det spelar någon roll om det är bonusbarn eller om det är sina biologiska barn.

Hej

Jag förstår vad du menar TS.

Själv har jag inga bonusbarn, men jag är ensam med tonåringar.
De sa tidigt att de tänker minsann inte byta boende v v. Ingen vuxen hade stått ut med det, och det tänker inte de heller göra.

Vuxna säger ofta att man skall inte behöva hålla ihop för barnens skull. Mina tonåringar har gjort om frasen till; Man skall inte behöva bo v v för föräldrarnas skull.
De anser att det är till för föräldrarna och inte för de vuxna.

Många säger säkert att så här upplever inte barnen alls det. Men mina barn får kommentarer i skolan från v v barn om hur bra mina barn har det. De är avundsjuka och vill ha det likadant. Och de är barn till de föräldrarna i skolan som stolt säger hur bra det fungerar med v v och hur positivti det är.
Men mina barn säger att de barnen aldrig skulle ta upp det eftersom att de inte vill svika sina föräldrar.

Tack TS för att du tar upp det ur barnens perspektiv.

Det märker jag på mina barn. Vi har vv boende.
De vill sällan prata om sin lilla syster eller om vad de har gjort hos sin pappa.
Det är nog för att de vill skydda mig, för att jag inte ska bli avundsjuk.

Nej rent generellt är det inte synd om varken bonusbarn eller bonusföräldrar.
Mina barn har världens bästa bonusmamma
Hon är toppen och hon gör ingen skillnad mellan sin egen och våra tre. Hon är kort och gott superbra!
Vi hade det lite tufft i början men nu fungerar vi som en stor familj som träffas och umgås vid t.ex större högtider.
Jag har fullt förtroende för henne och vet att mina barn har det bra när de är hos sin far och hans fästmö.