Anonym skrev 2007-12-30 14:26:06 följande:
Jag tror absolut att man kan älska ett barn som inte äår ditt eget men samtidigt ska man väl vara realistisk. Jag tycker det är helt fel att bo med egna barn plus ett "bonusbarn" avskyr det ordet. Dessutom ska man väl som vuxen förstå att man aldrig kommer att behandla detta barn som sitt eget. Alla barn som jag sett, dem som har en bra familj samt dem som inte har det, i båda dessa är "bonusbarnen" en aning otrygga, söker efter mer uppmärksamhet och gör en större revolt än annars. Är detta konstigt?Varför välja att ha barn med flera olika pappor, jag skulle aldrig välja att utsätta mitt barn med att leva med en man som inte är hans pappa. Aldrig, alla har vi behov som behöver bli tillfredställda men dessa kan bli det när barnet inte är i närheten. Kanske är jag radikal i era öron men jag tycker det är en stor skam att man tar äktenskap och barn så lättsinnigt.
Du menar att det är bättre för ett barn att växa upp i en icke fungerande kärnfamilj än i en fungerande "bonusfamilj" där det finns kärlek och trygghet? Jag tror verkligen inte det är bra för barn att växa upp i en familj där föräldrarna inte visar ömhet och respekt mot varandra eller bara bor ihop för barnens skull. Hellre då en i mina ögon "hel" kärleksfull familj med bonusföräldrar, ev bonussyskon och biologiska syskon (med vilket jag även menar "halv"syskon). Visst finns det fall där man kan hitta tillbaka till varandra igen, men jag tror de flesta barn har det mycket bättre med två föräldrar som respekterar varandra och inte bor ihop än träter i tvåsamhet. Men jag är inte helt naiv och tror att detta fungerar för alla. Själviska föräldrar som sätter sina egna behov förre barnets finns det tyvärr alltför många av.
