Är det synd om bonusbarn?

Jag vet att det kan vara väldigt mycket problem kring att bilda familj med någon som har barn (och därmed också ett ex) sedan tidigare. Det är skitsvårt!
Jag tror också att många bonusmammor, jag kan inte uttala mig om papporna då jag inte känner så många, känner att de inte räcker till. De försöker vara för mycket för snabbt om ni förstår.

Man vill så gärna att allt skall fungera på en gång, man anstränger sig kanske till max, och sen tas det inte emot som man förväntat sig. Det kanske inte ens är någon som ser ens ansträngningar, kanske pratar biomamman skit om en och kanske har man en ny pojkvän som är så rädd att barnen skall hamna utanför så han glömmer att försiktigt få en invaggad i det nya familjelivet. Det finns ju 1000 anledningar till att det blir komplikationer i en nyfamilj!

Det jag vet av erfarenhet och av alla de bonusmammor jag talat med och är kompis med är att det är en ofta otacksam roll man får. Den är ofta svår att finna sig tillrätta i och man behöver en MYCKET förstående man och helst också samarbetsvilliga barn för att det skall fungera relativt konfliktfritt. Att många tycker det är skönare den vecka bonusbarnet inte är där tror jag också är väldigt vanligt. Dock tror jag också att de allra flesta gör sitt allra yttersta för att detta inte skall märkas.

Att vara mammaledig med sitt första barn och ha sin mans barn på dagis samma tider som denne är på dagis när h*n är hos mamman tycker jag också är självklart. Vem vill inte ha så mycket tid som möjligt med sin nyfödda?
Och varför skall man ändra så att barnet är hemma med någon som kanske inte kan ge samma stimulans som dagis. Någon som inte är dennes förälder? Om barnet vantrivs på dagis så visst, då får man väl hitta alternativ, men jag tycker det är helt fel att sitta och klaga över att styvsyskon skall vara på dagis när styvmammorna är mammalediga.

Sist men inte minst så tror jag inte heller att det är så jäkla synd som styvbarn som lever i två familjer. Jag kan tänka mig att det är jobbigt att byta boende varje vecka, men vad är alternativet? Att man får mindre umgänge med sin ena förälder. Då kanske bytet av boende känns ok?
Dessutom får de ofta dubbelt av saker och ting, resor o.s.v., plus att de får massor med uppmärksamhet den vecka de är på plats för man vill ta tillvara på tiden med barnet.

Säkert så är det synd om vissa styvbarn, precis som det är synd om vissa barn i kärnfamiljer, men jag tror inte att det är en speciellt utsatt grupp som det ofta utmålas.

Anonym inlägg 7: Ingenstans har jag väl skrivit att man skall vara på dagis 9 timmar per dag för det? Förstår inte var det kom ifrån.
Vi får ha större syskon på dagis 6 timmar om dagen, det tycker jag är superbra. Detta gäller bio såväl som styvsyskon. Jag kan inte för mitt liv tänka mig att min blivande 2-åring hellre skulle vara hemma och sitta och titta på när jag ammar än leka med sina kompisar på dagis, men alla är ju olika.

Och vem har förresten sagt att barnet så himla gärna vill vara hemma med bonusförälderna i alla lägen? Det kanske är den bästa lösningen för alla att ha bonusssyskonet på dagis/fritids 6 timmar per dag?
Oavsett vad man tycker så har man som bonusmamma rätt att ha det äldre styvsyskonet på dagis mer än 15 timmar i veckan och jag tycker det är riktigt.

Jag skriver att jag tycker det är rätt att man som bonusförälder inte skall behöva vara hemma med ett barn som inte är ens eget om man blir mamma. Varför skulle man? Även om det finns fler barn i familjen så tycker jag så. Sen tycker jag inte att man nödvändigtvis behöver dra det så långt så man har barnet där 9 timmar om dagen.

Klart man vill att alla skall tycka att ens barn är så fantastiska och underbara som man själv gör, och att de skall vara älskade av alla som är dem nära.
Men det som jag tycker är gulligt när min dotter gör, när hon far runt som en vilde i lägenheten och vänder upp och ned på allting, det kan någon annan tycka är asjobbigt.

Det min mans dotter gör som han tycker är charmigt tycker jag ibland är otroligt irriterande, kanske just för att jag inte har den den oreserverade kärleken till henne. Jag kunde inte förrän jag fick barn själv förstå hur man kunde stå och titta på ett sovande barn, jag tyckte verkligen det var helt ointressant. Det låter kanske lite hårt, men det väckte verkligen inga som helst känslor i mig förutom att jag tyckte det såg fridfullt ut.
Trots att jag INTE älskar min mans barn så ställer jag upp, ofta mer än både hennes mamma och pappa, och jag spenderar mer tid med henne än dem.
Om hon var dagisbarn skulle jag inte tveka att låta henne gå fulla dagar, och samma sak skulle gälla mina biologiska, om det kom ett litet syskon.

Varför måste man till varje pris försöka få en styvfamilj där man har olika släkt och olika boende att bli så lik en kärnfamilj som möjligt? Vända ut och in på sig för att alla beuslut man tar skall skona just styvbarnen från orättvisor? Orättvisorna drabbar ju i lika hög grad de barn som bor hos oss alltid, de som får mindre av allt inkl uppmärksamhet. Som bara får åka på semester en gång per sommar o.s.v.
Det kanske inte alltid är "kärnfamiljslösningar" som fungerar bäst i en styvfamilj.