Orolig att (adoptiv) mamma ska ta över

Hej!
Jag tror inte att du är överkänslig utan att du bara har ett vanligt sunt tänkande. Det här är ER graviditet - det är din och din mans barn - och det är NI som fâr bestämma när/var/hur mor- och farföräldrar kommer med in i bilden. Jag tycker att NI mâste sätta gränser tillsammans: vad är OK och vad är INTE OK? Det finns ingen anledning att din mamma ska fota din mage eller att hon ska vara 'föräldraledig' (hon blir inte förälder...) om inte DU vill det. Däremot kanske du kan lâta henne vara med om andra saker, för att inte känna sig helt utesluten. Men det är DU/NI som bestämmer vad hon kan vara delaktig i.
Lycka till och GRATTIS till graviditeten!

För exempelvis Vietnammamma kändes det bra att hennes mamma var med sâ mycket, men för andra gör det INTE det. Jag tycker att det är jätteviktigt att man tar hänsyn till den som ska bli förälder och deras känslor är faktiskt viktigast i det här läget. Om inte TS tycker att det känns kul att mamma vill fota magen/köpa saker osv. sâ har TS all rätt i världen att säga ifrân!

Precis.

Men eftersom TS mamma inte har känsligheten att frâga sâ tycker jag att TS kan säga ifrân. Det är inte för att 'alla andra' skulle tycka det vore kul om mamman exempelvis fotar magen som TS tycker det och det fâr mamman faktiskt ta hänsyn till.

Angâende inlägget om:
"Hade en kompis som var adopterad o hennes mamma hade sagt, att blev dottern ofrivilligt gravid o gjorde abort, skulle hon krossa mammans hjärta, pga. hon inte själv kunnat bli gravid."

Jag tror att Palmblad menar att mamman lade en onödig börda pâ barnets axlar genom att pâstâ att HON - som mamma/mormor skulle bli förkrossad. Att mamman tänkte pâ sig själv genom att säga sâ, istället för att prata om vilken risk aborten skulle innebära för hennes dotter i första hand.

Vi som kämpat med ofrivillig barnlöshet kan ju bli upprörda över hur lätt vissa verkar göra abort, men de bör skydda sig av andra skäl än att göra oss upprörda, typ...

Jag har ett exempel i samma stil, fast tvärtom: har en väninna som led av ofrivillig barnlöshet. När hennes mor insjuknade i cancer sâ fick hon ständigt höra av sin pappa att "om hon bara kunde ge sin mor ett barnbarn sâ skulle hon bli bättre, för mamman skulle 'leva upp' igen om hon fick bli mormor...." Det var ju en fruktansvärd press för tjejen. HON och HENNES MAN led ju jättemycket av att inte kunna fâ barn, och att dâ ständigt behöva höra att hennes mamma mâdde dâligt för att hon inte fick bli mormor gjorde ju verkligen inte saken lättare....

Tror att det kan liknas lite vid Palmblads inlägg. Mamman vill att barnet ska göra sâ att HON ska slippa vara olycklig i första hand.

Fast nu är ju allt det här psykologisk teori.... i verkligheten sâ tror jag nog att det finns risk att man gör 'fel' eller 'rätt' hur man än gör....