Orolig att (adoptiv) mamma ska ta över

Min mamma hade absolut velat fotografera min mage och hon hade gärna fått göra det. Hon har längtat efter barnbarn lika länge som vi längtat efter barn, om inte längre så nog hade hon kunnat skoja om att hon skulle vara f-ledig!
TS, du ska så klart prata med din mamma om du tycker det känns för mycket men att hon glädjer sig åt sitt barnbarn, oavsett hur det kommer till, det tycker jag du ska vara glad för.

Och nej, jag tror abolut inte att alla adoptivföräldrar är avundsjuka när deras barn blir gravida. Jag ser det som en jättebonus att slippa vara gravid när man adopterar för gravid har jag aldrig velat vara. Jag ville "bara" ha barn jag...

Bra inlägg, jag blir lite trött på sörjandet som man ska ha gått igenom. Vi ville ha barn! Nu har vi det och det är underbart men folk säger att vi kommer sörja

1. Att vi inte fick biologiska barn
2. Att vi inte fick ett spädbarn

HM! Eller så är vi helt överlyckliga över att vi inte fick ovanstående.
Man är olika och alla sörjer inte. Jag säger inte att TS mamma inte sörjer men det kan ju vara så att hon så som jag älskar min son ovillkorligt, faktiskt älskade TS så mycket att hon var tacksam över att hon inte blev gravid (eftersom TS då kanske inte hamnat i deras familj)? Mååånga adoptivföräldrar känner så, även de som adopterade på 70 och 80-talet.

Jag tror kanske inte heller att TS problem nödvändigtvis är adoptionsrelaterat utan mer har att göra med hur mamman är som person. Många kommer närmre sin mamma när man själv får barn och om TS och hennes mamma nu inte haft så nära relation kanske mamman nu hoppas på att den ska bli bättre?

en glad skrev 2008-01-03 13:29:31 följande:

Fast när det gäller adoption så tycker jag att flertalet böcker fokuserarpå de fall där det inte gått bra och där den adopterade inte har en bra relation till sina föräldrar (ofta pga föräldrarnas mycket konstiga beteende enligt böckerna, hade jag haft föräldrar som bar sig åt så hade jag inte heller haft en bra relation till dem). Det betyder ju inte att det oftast är så. Och definitivt inte att det måste vara TS mammas problem.

Jag tror nog också att det är så att din mamma är överentusiastisk eftersom hon längtat så länge och därför inte är så lyhörd för hur du känner det. Prata!
Min mamma har alltid pratat om att hon vill bli mormor, inte bara farmor (jag har två bröder). Eftersom jag är äldst var det lite skämtsamt "tjat" ett par år. Det sved så klart när vi började ana att vi inte bara kunde skaffa barn hur lätt som helst. Detta har jag pratat med min mamma med efteråt, alltså, hon menade ju inget illa med det men jag vill ju inte att hon gör om misstaget med min bror som ännu inte bildat familj.
Vad jag menar med detta är att TS mamma troligen inte menar så allvarligt med det hon sagt. Hon är glad och VILL ta foton av magen (men får ju repsektera TS så klart) och kanske var det där med f-ledigheten ett skämt med en liiiiten gnutta hopp i? Och säg inte aldrig, det kan komma väl till pass med en förälder som vill ställa upp och passa barnbarnet en dag. Vi har våra föräldrar långt borta så jag kan vara lite avundsjuk på TS.

Fniss, ja, verkligen!

Tycka kan man men det kan ju finnas omständigheter då det är superbra att någon annan KAN hjälpa till...