Orolig att (adoptiv) mamma ska ta över

Jösses, det kommer då inte att bli lätt att bli farmor och kanske mormor, hör då jag det... Och ena sidan är ni flera som tycker att det bara är bra att far- och morföräldrar bryr sig och andra sidan finns åsikterna att det "Kan va värre att nån bryr sig för mycket, än inte alls". Hur man än gör så blir det uppenbarligen fel!

TS, att bli förälder ÄR knepigt i förhållande till sina egna föräldrar, som blir far- eller morföräldrar och därför faktiskt kommer att stå barnet mycket nära. Skillnaden mellan att inte verka bry sig tillräckligt och att bry sig så mycket att det känns som att de vill ta över, är hårfin. Det är så mycket känslor som är inblandade när det gäller barn, från alla håll. Barn är det största som kan hända oss och därför är lätt allas känslor utanpå kroppen. Att folk från alla möjliga håll kommer att lägga sig i, är bara att tugga i sig. Barn engagerar och det finns inte mycket privat i det. Det är jättejobbigt och jättesvårt! Att det, som palmblad är inne och tassar på, skulle bero på att din mamma inte själv varit gravid och hon tycker att det är jobbigt att du "kunde", tror jag personligen är rent nys. Alla som levt genom en barnlöshetsproblematik själva vet hur ohyggligt jobbigt det är och ingen önskar sina egna barn att ha det jobbigt!!! Däremot kan jag gott tänka mig att hon är mer fascinerad och intresserad av din graviditet än om hon själv fött tio barn och tycker att vara gravid är ett normaltillstånd för en fertil kvinna . Hon älskar dig och vill vara delaktig i ditt och ditt barns liv, helt enkelt. Från allra första början, vilket hon aldrig fick möjlighet att vara med dig. Välkommen till föräldraskapet! Om 25 år kanske du själv kommer att hänga över din dotters eller svärdotters mage och de kommer att sucka över dig

Jag har erfarenhet av både mor-/farföräldrar som visar att de bryr sig mycket och de som knappt visar något intresse alls. Jag delar inte palmblads uppfattning på en fläck att det är värre att visa "för mycket" än inte alls! Barn behöver ha människor som älskar dem omkring sig. Inte människor som inte verkar bry sig.

palmblad skrev: "Läs inlägget om min adopterade kompis." vilket är det här: "Hade en kompis som var adopterad o hennes mamma hade sagt, att blev dottern ofrivilligt gravid o gjorde abort, skulle hon krossa mammans hjärta, pga. hon inte själv kunnat bli gravid.".

Ja? Menar du att du ur det kan utläsa: "Kan va tufft för mamman att hennes barn kan bli gravid när hon själv inte kunde, men då får hon bearbeta detta hos psykolog."

Det är ju inte samma sak! I det första fallet slarvar man förmodligen med att adekvat skydda sig mot en graviditet (visst, man kan ha otur också) och sedan väljer bort barnet. Man väljer att fostret ska dö. Alla som själva levt med svårigheter med att bli gravid och/eller upprepade missfall, där fostret dör, vet att liv är inget man spelar med. Jag blir själv matt när jag läser eller ser på TV om kvinnor som resonerar som att "hoppsan, nu passar det inte med barn... Men om ett år så, så vi tar bort det här barnet så blir vi gravida igen lite senare när det passar bättre." Barn är en gåva. En gåva man inte ska slösa runt med hur som helst och tro att den kommer tillbaka hur som helst. Ja, jag skulle själv bli upprörd över om min son i framtiden slarvar, blir far till ett barn i någons mage som sen lättvindigt tas bort från jordelivet. Inte för att jag själv inte fått uppleva att föda ett levande barn, utan för att jag inte tycker att man spelar med liv på det viset. Jag vet hur skört livet är. Fast så tyckte jag även innan jag ens själv försökte göra barn magvägen. Jag har alltid tyckt så.

Däremot har det _ingenting_ att göra med _graviditeten_ i sig! Det är ju att jämföra äpplen med kalkoner. Det handlar om vad man gör med gåvan som en graviditet är.

en glad, eller så är det så de bara är och skulle ha varit oavsett om de fått sina barn magvägen eller inte. Jag har som sagt erfarenhet av båda sorternas far-/morföräldrar (där båda har flera biologiska barn själva, ingen har adopterat och båda har barnbarn som både är infödda och adopterade) och de har reagerat exakt likadant på sina barnbarn och respektive graviditeter fram till dem, oavsett om barnbarnen är adopterade eller födda in i släkten. Den som varit väldigt intresserad har varit det oavsett - den som varit rätt ointresserad har varit det oavsett.

Hade någon av dessa själva haft adopterade barn så hade man alltså "skyllt" på det och deras (eventuella) barnlöshetsproblematik som föregick det? Är inte det underligt? Varför kan inte även mammor som blivit det via adoption bara få vara som de är, utan att det ska analyseras och problematiseras?

Jamen, du skrev ju att hon sagt att hon skulle bli sårad om dottern blev gravid och GJORDE ABORT. Inte för att hon blev gravid utan för att hon valde att ta bort barnet. Att hon valde att kasta bort den gåvan som hennes mamma en gång i tiden hade varit beredd att offra näst intill allt för att få. Kan du inte se att det är en milsvid skillnad mellan de två sakerna?

palmblad, men om det var det du menade, att mamman skulle bli ledsen "om dottern blev gravid och GJORDE ABORT. Inte för att hon blev gravid utan för att hon valde att ta bort barnet". Hur kan du då mena att detta stödjer din teori om "Kan va tufft för mamman att hennes barn kan bli gravid när hon själv inte kunde"? Det är ju inte samma sak. Inte alls samma sak. Du får gärna förklara mer ingående hur du menar, för jag hänger inte riktigt med på hur du tänker nu...

*rodnar* Tack tjejer! Fast det kan ju hända att jag bara är envis också

"Kan ju ha varit tufft att hon ens blev gravid och dessutom ofrivilligt, när mamman fått kämpa utan resultat. Jag vet inte."

Fast det vet du ju inget om, enbart med utgångspunkt att hon skulle bli sårad om dottern blev oplanerad gravid _och gjorde abort_. Det säger _ingenting_ om själva graviditeten i sig skulle upplevas som jobbig eller inte. Det säger enbart att mamman skulle tycka att det var sårande om dottern valde bort sitt barn.

Jag tycker att det är intressant och faktiskt rätt irriterande att det så lättvindigt dras slutsatser att mammor som själva inte fött sina barn kommer att tycka att det är jättejobbigt att deras egna barn kommer att föda sina barn. Varför? För mig är det helt främmande och ärligt talat har jag inte stött på någon adoptivmamma, varken de i min ålder som har småbarn, de som har större barn eller bland de som redan har barnbarn, som uttalat den känslan. Våra barn är ju våra barn och deras (framtida) barn är våra barnbarn. Varför skulle det vara svårare än så?