Misslyckats som förälder om ens barn missbrukar?

Om barnet missbrukar kan det ha många orsaker, t ex:
Föräldrarna har misslyckats på ett eller annat sätt.
Barnet har hamnat i fel kompisgäng.
Barnet har råkat ut för saker som föräldrarna inte kan styra över eller inte ens vet om.

Att drogande beror på misslyckade föräldrar är bara sant i en liten del av fallen ...

Var det din första tanke när du fick veta, att det var din kompis fel att hennes dotter börjat missbruka. Man kan ju aldrig veta varför nån börjar med droger, det drabbar ju alla sorters människor i alla samhällsklasser å alla olika livssituationer. Och din första reaktion är att skylla på din kompis uppfostran av sina barn? Du verkar vara en underbar och stöttande vän, tur hon har dig. Eller???

Nej, jag tror inte att det måste ha ett samband, även fast många missbrukare kommer från "dåliga" hem så gör inte alla det.

Fast om min dotter skulle bli knarkare så skulle jag helt och hållet försöka hitta vad jag har gjort för fel i min uppfostran men för den sakens skull så anser jag inte att det alltid är föräldrarnas fel.

Misslyckats? Tror inte att det är självklart att det är föräldrarnas fel när det går fel. Har själv erfarenhet från min mans tonåring, som har bott hos oss i ett stabilt hem med sunda värderingar och tydligt avståndstagande från droger, rökning, brott etc. För ett tag sedan hamnade hon tyvärr i helt fel sällskap, började röka, dricka, skolka, rymma hemifrån, sno pengar & allt möjligt. Och, ja, kanske är det ett misslyckande, men vad i h-e ska man göra mer än att ge dem all uppmärksamhet man kan, stötta dem, prata med dem och finnas där? När allt man säger går in genom ena örat och direkt ut genom det andra medan de skenheligt sitter och nickar och håller med om allt man säger, vad gör man?

Det är självklart inte föräldrarnas fel om man vet med sig att man gett barnet/ungdomen en bra uppväxt & all den tid & kärlek som ett barn kräver. Men om man börjar lägga sin tid på mycket annat så att man inte ens märker när ens barn kallar på hjälp, då tycker jag att man misslyckats som förälder.

nej det är inte föräldrarnas fel. det KAN ju vara så.
men det måste inte vara så.
det beror helt på situationen.

jag känner en kille som levde med sin mamma och syster. i tonåren blev han beroende av droger och det pågick i flera år. hans mamma berättade för honom vad som kunde hända om han inte slutade. hon gjorde allt hon kunde. men han slutade inte förrän han själv ville göra det.
för ett par år sedan nu (han är 27 år idag) så fick han reda på att hans pappa hade dött utav drogmissbruk.

det låg helt enkelt i hans gener att lätt bli beroende av droger! han kunde inte hjälpa det. det var helt enkelt svårare för honom en någon annan att stå emot grupptrycket :/

men han är ren nu som tur är :)

Jag är Mamman som på måndag ska köra min dotter till ett ungdomshem där hon ska få hjälp med alla sina problem. Min dotter och jag har en fin relation till varandra och båda ser att detta är den bästa lösningen efter att ha försökt under en 8-månadersperiod att lösa allt inom hemmets dörrar. Vi har gett henne förbud, tagit hennes dator, mobiltelefon för att skydda henne från olämpliga vänner. Vi har rest iväg hela familjen 2 veckor för att få henne på andra tankar... osv osv. Pratat, gråtit, förstått, inte förstått, skrikit, kramats....  ROXIE är min syster, hon har lilla Isabell 8 månader. Jag var med på förlossningen vilket var en av mina starkaste upplevelser någonsin. När jag av en slump hamnade på denna sida (letade efter en fin dikt till min dotter att ha på min hemsida www.tjorven.nu) stack det till i mitt hjärta rejält. Du är min syster och ska vara mitt stöd, inte döma mej som en misslyckad mamma. Enligt mig är det du som misslyckats som syster. Jag vet att jag är en helt okej mamma. Jag fick barn när jag var 19 och du när du var 33. Viss skillnad och det är lätt att bli lite kompis, men jag har alltid varit mamma och det vet mina tjejer, den gränsen har aldrig suddats bort.

Jag tar inte denna diskussionen med dig här & nu, och jag dömer inte dig här heller, jag är bara intresserad av vad andra har för perspektiv på det,eftersom jag inte kan ta upp det med dig personligen, jag försökte ta den här diskussionen med dig en gång men där sa du stopp direkt, att ingen annan än de som lever med dig och din familj kan uttala sig, eftersom det inte är lätt att vädra sina tankar med någon man måste stryka medhårs hela tiden så la jag in en tråd här. Detta är ett diskussionsforum där man byter tankar med varandra & inte bara positiva sådana.

Det är oftast inte föräldrarnas fel utan i vilken umgängeskrets barnet hamnar i! Min sambo växte upp med två bröder, de var alltså tre syskon och den ena av dem började med droger och dog tragiskt också i unga år och föräldrarna har verkligen varit engagerade i sonens liv och stöttat så gott de kunde! Så jag skulle inte vilja påstå att man misslyckats som förälder för att ens barn börjar med droger!

Oj oj. Men att Roxie startade den här tråden var ju för att hon bryr sig. Hon vill väl inte att den här flickan ska ha problem. Det visar väl bara att hon bryr sig. Och jag förstår om det är en jobbig situation. Men Roxie hade bara en hypotes. Sen så vet ju inte jag eran livshistoria...men det var såhär jag uppfattade det i allafall.

Och min åsikt är som jag skrev där uppe. Det behöver inte vara förälderns fel. Däremot så känner jag faktiskt en hel del människor som har föräldrar med alldeles för löst grepp om dom. Dom till och med köper ut sprit och sånt åt dom.
Återigen, TS första inlägg är lite luddigt så man får inte veta hela situationen. Så vad vet jag hur du hur har uppfostrat ditt barn?