Några frågor om bonusbarn

Svarar för min mans räkning:

1. Ja. Säger ifrån.

2. Jepp! Det är oundvikligt. Ska man uppfostra ett barn så händer det. Även om det är biologiska föräldern som bör ha huvudansvaret, så kan inte bonusföräldern bara va en bifigur och lämna över så fort det blir konflikt. Då får barnet ingen som helst respekt för denne...

3. Han var tre år. Idag nio år.

4. Gillade - ja. Men att acceptera vid t.ex nattning tog nåt år. Först tillsammans ca 1.5, och när vi flyttat ihop tog det väl ett år innan det accepterades helt och fullt. Fortfarande kan väl mamma föredras ibland, men det har nog inte med bio/bonus att göra.

Då var man fru Byrlén...

Hej
1. Inte alltid jag säger till barnet att det har gjort fel, ibland säger jag till pappan, ren feghet.

2. Ja, jag har varit osams med barnen.

3.De var 12 och 15.

4. Först tyckte den äldsta om mig, men inte den minste när han insåg att jag skulle finnas där.Sedan var den äldste sur för avundsjuka fick inte pappas uppmärksamhet efter de haft det i 3 år. Den minste kan ibland även nu vara så med. Men vi är vuxna så de får acceptera, pappan kan inte vänta på att de ska flytta hemifrån. Men man får inte glömma att "komma in" försiktigt i den familjen. Så var det även för mina barn.

När ja träffa mitt bonusbarn, så va han 3 år.
då tog han mig som lektant, o ingen som tog hans pappa ifrån honom, jag acceptera honom och han mig, så det va lugnt,
nu är pojken 7 år snart 8 och visst vi har våra bråk men det går snabbt över. Får höra att jag inte är hans mamma och det är jag ju inte, han har sin mamma det säger jag till honom,

jag o min sambo kom överäns från början att om vi skulle fortsätta vårt förhållande så skulle vi bestämma lika mycket.

och det har funkat.

Oki va gla jag blir för att det funkar med era bonusbarn..

Visst lugnande det mej lite men ändå så är jag fortfarande lite orolig ifall det nu kommer bli han och jag vill säga.

Vill ju inte tränga mig på lixom. Hur kände ni er första gången var ni oroliga?

Jag var skitskraj! :D

Min bonusdotter var 3½ när vi träffades första gången.
Min sambo hade då sagt att "det kommer en tjej som ska måla dina naglar om du vill?".
Det ville hon och jag tog med typ 20 olika färger nagellack. Hon var så glad när jag kom dit så hon sprang och skrek fram och tillbaka i lägenheten :)

Jag målade hennes naglar (händer och fötter) och åkte hem.

Därefter tjatade hon på pappan att jag skulle komma dit igen och så rullade det på.

Kanske kan säga att jag köpte mig in lite, men det funkade ju bra, nu är hon nio och vi trivs så himla bra ihop!
Vi har haft våra duster, men det ser jag som att hon känner sig så pass avslappnad med mig så hon vågar bli arg på mig som på pappan.
Pappan och jag har samma synsätt på hur saker och ting ska tas om hand (kan vara bra att ha gått igenom innan man flyttar ihop) och jag säger alltså ifrån om det är någonting som jag anser vara fel.

Läste att han är 2 år, har ni träffats alls eller är det första mötet du mest undrar över?

1. Säger ni ifrån mycket om ni tycker att barnet har gjort något fel? Får man säga ifrån hur mycket som helst utan att man känner skuld?
- Mer och mer med tiden, men det är tyvärr förknippat med mer skuldkänslor än när jag säger till mitt eget barn. Innan jag hade fått barn med bonusbarnets pappa var jag jättedålig på att säga ifrån, för jag visste att så fort jag gjorde det så började hon att gråta. Så det var jättekänsligt.

2. Har ni varit osams med varandra?
- Osams vet jag inte... Någon gång när jag sagt ifrån eller tagit ett beslut som hon inte gillar så har hon surat och visat det, men det är väl naturligt. Osams sådär har vi inte blivit direkt, som sagt så är hon väldigt konflikträdd och om man blir sur eller arg på henne så börjar hon alltid gråta. Väldigt jobbigt i längden...

3. Hur gamla va dem när du och deras pappa/mamma träffades?
- Hon var 8 och skulle fylla 9, alltså en stor tjej.

4. Gillade barnen er från början? Om inte tog det lång tid innan?
- Jo hon gillade mig väldigt mycket från början. Mest tror jag för att jag var rolig och hon tyckte det var mysigt att vara "familj". Hon ville alltid vara emellan oss i soffan eller hålla oss båda i handen om vi gick på stan och så.
För mig gick det lite fort fram och jag kände mig inte helt bekväm tyvärr. Det kan ju vara lite samma sak för en vuxen som för ett barn, att det måste få ta lite tid att hitta fram till varandra. Jag hade aldrig bara trängt mig på och tagit plats hemma hos dom, men för ett barn blir det ju inte samma sak. Hon ville vara "familj" på en gång och jag var fortfarande inne i singellivet eftersom jag nyss träffat min kille, och inte var van vid barnprogram och godnattsagor.
Men undan för undan så hittar man ju sina roller och sina platser i den nya familjen!

Hej,

svarar här och hoppas att det jag skriver kan vara till någon hjälp.

1.Ja det gör jag. Det är sällan jag behöver för min sambo brukar hinna först... Men är jag själv med barnen eller han inte är med och ser så säger jag absolut ifrån om jag tycker det behövs.

2.Faktiskt inte än. Har bott med sambon o hans barn i ett halvår nu och än har det inte kommit dithän. Jag vet att jag har tur med barnen på så sätt att de är väldigt snälla o lätthanterliga men det kommer säkerligen strider, särskilt som äldsta är 12 och börjar komma in i puberteten...

3.När vi träffades var flickan 8 och pojken 9,5.

4.Det har funkat bra ända från början. Fast med flickan var det mer ögonblickligt, det tog bara några minuter så var hon som en liten kelig igel på mig.... Med pojken gick det oxå bra direkt men det tog längre tid att komma honom inpå livet, det tog ett tag innan jag tyckte jag kände honom lika bra.

De tips jag kan ge generellt är:

- Visa intresse för barnen, för vilka de är och vad de gör.
- Var lite försiktig i början med att kyssas o kelas med pappan framför barnet.
- Gör egna saker tillsammans med barnet så ni får en egen relation.
- Var alltid dig själv, barn genomskådar allt annat.
- Baktala aldrig nånsin barnets mamma.

Hoppas det var till nån hjälp!

1. Säger ni ifrån mycket om ni tycker att barnet har gjort något fel? Får man säga ifrån hur mycket som helst utan att man känner skuld?
*Jag säger ifrån om barnet gör fel. För min del är det något självklart för att vår familj ska fungera. (Vi har även ett gemensamt barn nu)
2. Har ni varit osams med varandra?
*Ja. Flera gånger.
3. Hur gamla va dem när du och deras pappa/mamma träffades?
*Barnet var lite drygt två år när vi började träffas.
4. Gillade barnen er från början? Om inte tog det lång tid innan?
*Jag umgick främst med barnet de gånger vi träffades. Lekte mycket med lego och annat barnet gillade. Det hela gick väldigt smidigt! Jag tror att det beror mycket på att barnet endast var två år och att det var på dennes villkor vi träffades. Alltså jag var inte bara pappas nya tjej utan även någon som barnet kunde ta del av...

Bara du är dig själv så kommer det gå bra och se barnet. Sedan är det väl inte fel att ge barnet lite extra uppmärksamhet.

Men det där med lite extra uppmärksamhet, hur ska jag då göra med pappa dårå? Jag menar, jag måste ju även ge min uppmärksamhet åt honom också.
Gu va förvirrande detta är