Satsa eller lägga ner?

Hur bestämmer man sig?
Hur orkar man med att ta ställning till olika behandlingsformer, fortsätta eller inte och att inte veta hur sagan slutar.

För mig är det inget lätt beslut. Efter tre års ofrivillig/oförklarlig barnlöshet är det ett val jag nu tvingas göra. Vi fick ma efter en spontan graviditet, sen drabbades vi av ofrivillig barnlöshet i över två år. Sen mf efter första kuren med pergotime.

Jag har altid sett mig själv bli mamma och har alltid umgåtts med/intresserat mig för barn. Nu frågar jag mig själv om jag kan tänka mig ett liv utan egna barn. (Adoption är inte möjligt för oss.)

Just nu mår jag inte så bra psykiskt och måste tänka på mitt välbefinnande.

Hur tänker/tänkte du själv:
Är barn meningen med livet?
Vem är JAG om jag inte får bli mamma?
Vill jag prova allt för att försöka bli gravid?

Tack så mycket för era svar! Ni verkar vara några som inte riktigt tvivlar utan är/har varit villiga att prova allt som går. Adoption är alltså inget alternativ för oss heller, p.g.a. min mans ålder.

Vad kul att höra, Småhispig, att det gick så bra för er. Ett bevis på att det inte handlar om att "sluta tänka på det" eller "bara slappna av" för att kunna bli gravid.

När jag först blev gravid för tre och ett halvt år sedan kunde jag inte drömma om att det skulle bli så här. Då blev jag spontant gravid efter två-tre månaders försök! Ett jobbigt ma i v.17 gjorde att jag inte visste om jag vågade försöka igen. Men efter ett par månader försökte vi, och då funkade det inte på över två år! Med första pergo-kuren blev jag gravid, men det slutade med mf. Så alltihopa är en sörja av rädsla, sorg, tvivel och hopp. Jag är så klart glad att jag kunnat bli gravid i alla fall.

Satsa eller lägga ner?

INNEHÅLL