pratar ni med era föräldrar om.......

Mina 2 på 5 och 4 år vet att jag är född i srilanka och att jag fick komma hit för de inte kunde ta hand om mej. För dem är de som vilken naturlig sak som helst. Det de inte fattar riktigt är att jag är mörk *S* Mamma och pappa har inte ngt problem att prata om det men vi har alltid varit väldigt öppna hemma och jag har fått alla mina miljoner frågor besvarade när jag växt upp.

En del adoptivbarn undrar mkt en del bryr sig inte. Båda sätten är ju bra så länge man mår bra.

Du får väl förklara för din dotter hur det ligger till hemma. Att farmor och farfar är pappas riktiga föräldrar men att det fanns en mamma och pappa först. Att förälder kan man vara både genom blod och genom handling/kärlek.

Då kommer kanske inte frågan upp på samma sätt när ni är hos farmor och farfar. Alla är olika och har olika lätt för att prata om saker och ting.

Jag är inte adopterad men har en son som är född i ett annat land och jag anser mig självklart vara hans riktiga mamma. Jag skulle ha berättat för ett barn som undrade att man kan bli mamma och pappa/familj på olika sätt och inget är rätt eller fel men jag har ju adopterat nu, när det är vanligare och mer öppet. Förr gick man inga kurser, pratade inte så mycket om varken adoptioner eller infertilitet (eller ev andra orsaker till adoption)

Vad jag menar är att nej, jag tycker inte att din dotters farföräldrar hanterade situationen på ett jättebra sätt men du (och din dotters pappa) kan ju ändå förmedla det fina med adoption till henne.

Lycka till!

Berätta du för dottern hur det ligger till....och låna gärna någon barnbok i ämnet (finns flera). Kanske kan ni då involvera pappa lättare i detta också... han kanske inte förstår hur viktigt det är för små barn att få hjälp att hitta sin plats i det stora familjesystemet?

Jag har haft svårt att förmedla till min son att jag är adopterad (det syns inte i mitt fall då jag är svensadopterad).

Just för att det är ett abstrakt begrepp och min son är bara 4 år.

När jag sagt att mamma har en annan mamma någonstans så tittar min son på mig som att jag är dum i huvudet.

Din mamma är mommo säger han då som att det är helt självklart.

Det beror på hur gammalt barnet är innan de kan begripa sådfana saker. Jag rekommenderar INTE att hålla på att dividera om blodsband och gener med små barn under 7 år, för det är för tidigt för dem att begripa. Det är abstrakta begrepp, vilket inte barn förstår förrän i skolåldern.

Kanske det är vad din svärmor redan har insett det är nog därför hon inte snackar vidare om det för det är ingen ide förrän barnet är äldre.

min stora kille hade en period stora frågor om varför han var så mörk o vi hade en del samtal så jag tror att han förstod... han undra oxå då varför inte min riktiga mamma ville ha mig o var väldigt orolig.. men som sagt öppen dialog på barnets nivå.

Anser att man kan förklara en del saker för barn om man lägger det på deras nivå och de kanske mer djupare vid senare ålder

Någonstans bör man kanske tänka på att barn begriper - på sitt lilla vis. Och de har en tendens att inte krångla till det som vi vuxna gör. Sen kan man ju klart välja sina ord och inte ta de mest avancerade.

Vår dotter har hela tiden fått veta att hon hade en Kina-mamma i vars mage hon legat. I min mage ville inget barn växa, varför - ingen vet. Men i våra hjärtan växte det och värkte av längtan.

Inte pratar vi om det varje dag inte, men ibland poppar det upp och det är bra - bra för mammas och pappas skull och bra för dotterns skull.

Mina yngre barn har alltid vetat att jag har två mammor o. två pappor, o. dessutom att deras moster o. morbror bor i mitt gamla land.
Även min stora pratade jag om detta med, även om jag då ännu inte hittat dem o. fått kontakt ännu.
Hon berättade tom. om det på sitt dagis då o. de frågade om det var sant el. ej.

Min mamma kunde jag tyvärr inte prata om adoptionen med (hon sörjde för att det berodde på henne att de måste adoptera)
Men min underbara pappa har hjälpt o. stöttat mig allt vad han kunnat med svar på mina frågor. Han var även den som gav mig papperen som jag skickade in till tvprogrammet som hjälpte mig finna dem. Han var tom. med på den första resan ner o. jag älskar honom innerligt för det

Jag har alltid vetat att jag har en första mamma i Ecuador. Jag har dock aldrig varit särskilt intresserad av varken henne eller landet i sig. Det hände att vi pratade om "henne" och så men jag ville inte att mamma skulle kalla henne för min mamma, bara om hon markerade ordentligt att det var min FÖRSTA mamma (för ett kort tag) för jag tyckte det var viktigt att hela tiden betona att jag har bara EN riktig mamma och det är min a-mamma. Om mamma glömde säga FÖRSTA så blev jag arg

Någon gång i tidiga tonåren fantiserade jag rätt mycket om att jag hade syskon kvar i Ecuador eller kanske syskon som adopterats hit till Sverige men aldrig annars.

Jag står mina föräldrar så himla nära och kände då liksom nu att det är bara dom som är mina föräldrar. Knepigt men det är verkligen olika hur man känner