bli pappa, men vill verkligen inte...
Då jag fick reda på att jag skulle bli pappa vart det taggarna utåt. Jag ville absolut inte och tyckte att jag hade sabbat allt vad gäller vårt förhållande. Vi hade precis flyttat ihop och allt var frid och fröjd. Jag var uppe hela natten och grät(faktiskt)min tjej satt med mig och vi pratade igenom saken. Dagarna gick och tanken på att jag skulle bli pappa sjönk in mer och mer. Efter 5 dagar ungefär hade jag vant mig vid tanken och det kändes skit bra. Allt eftersom tiden gick och hennes mage växte sig stor, större störst, började längtan även den växa stor, större, störst och i maj -06 kom lillprinsen ut. Fan vad fin han var. Nu har tiden gått lite drygt 1,5 år och vi har nu en till liten gosse på 4 månader. Den stora är så go och snäll med den lille, så man blir rörd. Han erbjuder nappen då han gråter. Stryker honom försiktigt på huvudet när man frågar vart lillebror är. Som reklamen..är man stor måste man vara snäll 
Lycka till med allt!