uppgiven och ledsen

Jag förstår dig verkligen! Jag är kliniskt deprimerad p.g.a min barnlöshet och vissa dar orkar jag faktiskt inte utan då är jag en satkärring som skriker ut min sorg och svär åt alla gravida (inte ÅT dem,men här hemma allså...). Det FÅR man göra för annars blir man galen om man ska behålla allt inombords. Jag pratade med en psykiater och han sa att att en sån här sorg går bara över om man får barn,men då går den i.o.f.s oftast över i samma stund man får barn.
Om jag visste att jag aldrig skulle få barn när det är min ENDA önskan här i livet skulle jag ta självmord. Livet utan barn är fullkomligt meningslöst!!!!! Så,visst,jag fattar mycket väl vad du pratar om. VAD har vi gjort som förtjänat detta när andra blir gravid fast de gör allt för att NTE bli det och sen mördar de sina barn också? Ge mig era barn istället för att mörda dem! Jag skulle älska dem som mina egna! Livet är skit och det finns ingen rättvisa.

Vi har inte samma åsikt om abort,men det kan vi lämna åt sidan. Dessutom är det ingen mening att prata med en psykiater för han kan ju inte göra mig gravid eller hur? Han tyckte inte heller att det var nödvändigt.
Om du vet att du kan bli gravid och ditt enda problem är dålig äl har du väldigt goda chanser att bli gravid med pergo så då har du liten anledning att misströsta Mitt tåg har i prncip gått och jag är bitter,arg på allt och alla,vansinnig på orättvisan i det hela och INGET kan bota detta utom ett barn . Mitt liv är meningslöst som det är och det hade varit bättre om jag, en infertil kvinna som bara tar plats på denna jord och inte har nån uppgift aldrig hade fötts. Kan man inte få barn och inte heller kan kompensera det med nåt annat här i livet är man värdelös och jag har INGET annat att visa upp... Yrke,pengar,status,rang och annat saknar värde för mig och jag har heller inget av det. Att klämma ur mig en unge skulle ge mig ett visst värde i alla fall...