Ni som vill veta hur det är att vara adopterad, fråga mig gärna:-)

Jag hittade dem inte. Men jag fann det barnhem där jag bodde och frågade dem om de visste något om varför jag kom till dem och om mina föräldrar men de hade inget att ge mig.

När jag var i tonåren var intressead av att hitta mina biologiska föräldrar men det försvann efter några år då jag inte hade det behovet längre, min mamma och pappa har jag ju här

Hoppas du fick svar på din fråga

Åhh vad kul att det börjar komma lite frågor, jag ska genast svar på dem så gott jag kan.Tack!

Svar till dig Emmchen:

1.Hur talade dina föräldrar med dig om att du är adopterad?

Svar: jag har liksom alltid vetat det eller jag har inte vetat något annat. Jag har äldre kusiner som oxå är adopterade från andra länder samt en lillebror så jag har träffat många adopterade i min uppväxt och i mitt liv. Sedan så har mina föräldar pratat mycket om Indien. Min pappa reste dit när jag var något år för att kunna svar på några frågor som jag skulle ställa i framtiden. Så vi tittade på många bilder mm. Men en period i tonåren ville jag inte kännas vid att jag var adopterad och vill var precis som alla andra bleka svenska ..hiiii skämt och sido, alla vill väl känna att de hör ihop med någon och smälter in och jag hörde inte ihop med någon alls just den tiden.

2. Hur förhöll de sig till Indien? Dvs talade de mycket om landet och visade bilder och så?

Svar: De pratade öppet om hur jag kom till dem med flyg. Hur de hade längtat så efter ett barn och att jag var väldigt speciell för dem och väldigt efterlängtat. Vi pratade om Indien som om det vore "mitt" andra land. Vi hade indiska kokböcker, mamma lagade ibland indiskmat, vi såg på bilder, läste böcker osv.

3. Var det första gången du åkte till Indien när du var 22-23 år? Och var det en lagom ålder att göra en återresa?

Svar: Ja, det var första gången som jag reste tillbaka igen. Vi hade fått förfrågan om vi ville följa med en familj då jag var 10 år men då tyckte mina föräldrar jag inte var redo, och det är jag väldigt glad för idag att vi inte reste då.

Som vuxen hade jag skaffat mig ett eget liv med pojkvän, en lägenhet, hade jobb mm och jag för att gå vidare med mitt liv tycket jag att resan till Indien skulle vara viktig, en pusselbit i mitt livspussel liksom. Det kändes viktigt att få resa dit igen för att få se "mitt" land, känna dofterna, smakerna, se alla fina mäniskor, fattigdomen, de rika allt ville jag se innan jag själv var redo att gifta mig och skaffa barn. ( min pojkvän som reste med mig då är nu min älskade man och pappa till mina två pojkar)

4.Har dina föräldrar talat med dig om sina motiv till adoptionen?
Svar: yes, de har inte hållt något hemligt för mig och min bror, allt har varit öppet och fint.

5. Vad tycker du om adoption generellt idag?
Svar: har faktiskt inte tänkt något på just denna frågan, får återkomma.

Hoppas detta gav dig lite mera om vad jag upplevt.

Svar till Fru hemlig:

1. Jag kan passa på att fråga dig hur du tycker man ska göra med namn när man adopterar? Tycker du att man ska behålla barnets tilltalsnamn eller ska man ge dem ett svenskt tilltalsnamn?

Svar: jag tycker man ska känna efter själv vad man vill ge för namn till sitt barn. Men jag är tacksam att jag fick ett svenskt namn som tilltalsnamn men att jag även fick behålla mitt indiska namn för det är min identitet - svensk/indisk - indisk/svensk. Det är väl en känsla av att det är lättare i samhället med ett svenskt namn än ett utländskt namn, men det är ju samhället som gör det till att det blir fel och inte valet som föräldrarna tar när de väljer namnet.

2. Ska det svenska namnet vara första eller andar namn?
Svar: Jag fick mitt svenska namn som första namn och sedan mitt indiska namn.

Lycka till och gör det som känns bäst för er, men det är en viktig fråga om att känna identitet, och sitt namn är viktigt, så tänk noga och väg fördelar mot nackdelar.

Kram

Svar till inoka:

1. Var i indien är du ifrån?
Svar: Mumbi ( Bombay)

2. Har du tänkt leta vidare?
Svar: Nej, inte vad jag vet. Jag fick de svar jag ville ha förra resan och nästa resa vill jag göra ihop med mina barn för att de ska få veta vart mamma kom ifrån.

Min äldsta son är redan nyfiken på vart han kommer ifrån osv och då berättar jag öppet om att jag är adopterad och kommer från landet Indien ( han vet vart de är på kartan och kan peka). Så jag vill tala öppet om detta inför mina barn med, för det är ju min identitet och mitt urspung.

Har du inte rest till Sri Lanka?

kram

Svar till silentwings:

Detta är inte alls någon dum fråga utan de tankarna finns ju där oxå. Så jag ska göra mitt bästa för att svar på den

Frågan:

1.Anser du att dina adoptivforaldrar ar dina "riktiga" foraldrar?

Svar: Jag tycker och känner att mina adoptivföräldrar är mina riktiga föräldrar, utan dom hade jag kanske inte levt, och utan dem hade jag kanske fått växa upp på ett barnhem ( vilket kanske inte skulle var så fel). Naturligtvis tyckte jag att under tonåren var mina adoptivföräldrar kassa och jag var väldigt arg på att de hade tagit mig från Indien och att jag inte var som alla andra osv ( men alla tonåringar är väl arga på sina föräldrar oavsett om man är biologisk eller adoptivbarn).
Jag har inga andra föräldrar i mitt liv än just mina adotviföräldrar, de är de som gett mig kärlek, uppfostran, mat, kläder, släkt, vänner mm. Men jag har ju mina bioloisk föräldrar i mig oxå eftersom de ändå gjort mig och jag har fått deras gener, mitt utseenede, min hårfärg, min hudfärg, mina vackra bruna ögon så visst kommer de alltid att betyda mycket för mig i mitt liv, de är ju dem som skapat mig. Utan dem hade jag inte kommit till min mamma och pappa, utan dem hade jag aldrig träffat min underbara man, utan dem hade jag inte haft mina goa pojkar så jag får väl var tacksam att det blev som det blev. Men jag tänker ofta på mina biologiska föräldrar om hur det mår och har det och varför just jag kom hit.

2.Och skulle du vilja byta ut dom om du kunde och hellre leva i Indien med dina bioforaldrar?

Svar: svår fråga eftersom jag inte har något att jämföra med, men jag tycker jag har haft det bra som det är. Min mamma och pappa skulle jag inte vilja byta bort till några andra, men jag vet ju inte hur det skulle varit om jag bott kvar. Så allt med vem jag är, vad jag skulle gjort, hur mina föräldrar ser ut, hur dom lever osv kan jag aldrig få veta och det har jag växt upp med och är trygg med det.

Hoppas detta gav dig lite svar.

Kram

Svar till dig Manchester:

Jag tycker verkligen ni ska resa iväg med er dotter. Varför jag är tacksam över att mina föräldrar inte reste med mig då jag var 10 år berodde på att jag fick min mens och hade annat i livet att ta hand om att resa till Indien just då var ingen bra idee. Jag höll på att komma i puberteten och det var en klokt att vi väntade. Men innan 10 års ålder är helt ok att resa, men ska göra det som känns bäst och pejla läget tycker..

Trevlig resa.

Din andra fråga vet jag inte riktigt vad jag ska svara, så jag åter kommer med svar senare.

Svar till Manchester:

Så nu har jag lite mer tid att svar och har tänkt lite på dina frågor.

1.) Men hur skulle det vara för det tredje barnet?
Svar: jag vet inte hur det skulle vara. Min lillebror och jag kommer inte från samma land, men vi är syskon och vi har varandra vilket känns viktigt. Så även om han såg ut som han var biologisk och inte jag påverkade det inte vår relation till varandra eller till andra, vi är syskon... Det viktigaste är väl hur föräldrarena vissar och aggerar i familjen, mina föräldrar har pratat mycket om att vi är från två olika länder och att vi fann varandra här i Sverige och är nu syskon. Sedan har vi tittar på kort från mitt land och från min bror land, me njag har ALLTID känt av hela mitt hjärta att han är min bror och vi är en familj.

Jag har vänner där de har två bioligiska ljusa barn och en till från Indien och det har inte varit någta problem, alla är lika älskade oav ursprung och de är en familj och syskon.

2: Som jag förstod dig är du uppvuxen bland andra synligt adopterade. Har det varit viktigt för dig? Vad är viktigast, att dela adoptionsbakgrunden eller att inte vara ensam om icke-svenskt utseende?

Svar: Jo, det har väl gjort det lite lättare att ha kusiner som oxå är adopterade men vi har aldrig pratat med varandra om det. Och släken har både adoptivbarn och biologiska barn och vi har aldrig känt någon skillnad mellan oss på släktträffarna, alla är lika viktiga och specilla osv ursprung. Vet inte vad som var viktigast, att dela adoptionsbakgrunden eller att inte vara ensam om icke-svenskt utseende det var nog lite av dåda sakerna. Men vi är 6 st kusiner från olika länder, ingen är från samma land så alla ser vi olika ut även om vi alla är adoterade.

Hoppas det gav dig något, det var svårt att förklara vad jag menade men jag hoppas det gick fram.

Kram

Oj, vad glad jag blir över att min tråd växt och fortfarande finns.

Jag har gått in och läst ibland men eftersom era dialoger ser så bra ut har jag inte gått in och svarat och sen del har velat fråga någon speciell.

Tack alla för att ni håller tråden kvar.

kram

hej här kommer lite tankar kring din fråga Raspberry81: "När man är på återresa som adopterad, känner man sig inte väldigt svensk snarare än att man smälter in?"

När jag reste till mitt Indien kändes det väldigt konstigt att var lik så många på utsidan. Det blev många konstiga tankar, för ibland sågs jag som indier tex när jag betalade entre till en djurpark och ett konstmuseum då fick mina resvänner betala som turist men jag fick betala som indier vilket var billigare. Det kändes konstigt och blev en lång tids tankar.

Men så kände jag mig ändå mer svensk än någonsin när jag gick är på Mumbais stora gator, men kunde ändå smälta in i en stor folkgrupp mer än mina ljusa resevänner gjorde

kram