Om att falla handlöst för någon! (långt)

I fredags kväll var jag ute och roade mig med några goda vänner. Plötsligt upptäckte jag en man som stod och vid baren. Ungefär samtidigt såg han mig och började le. Vi flörtade oskyldigt ett tag innan han kom fram till mig och började prata. I samma stund som han tog min hand och presenterade sig för mig, formligen blixtrade det framför ögonen på mig. Honom skulle jag ha! Honom ville jag ha! Vi pratade mer han och jag. De andra gick hem, men vi satt kvar och pratade. Hela tiden nära, men inte för nära.

Han följde mig hem till min kompis lägenhet där jag skulle sova. Länge, länge stod vi utanför och höll om varandra. Bara kramades, länge och varmt. Det var så mysigt och skönt och jag kände mig både lugn och trygg i hans famn. Honom ville jag ha! Han fick en lätt puss på kinden innan jag gick upp till mig och han vidare till sig. Det var allt.

Problemet är nämligen att jag själv lever i ett förhållande. Ett sånt där tryggt, lugnt och lunkade förhållande. Vi tvättar varje tisdag, han spelar sitt jävla dataspel varje kväll, vi har sex en gång i veckan och tjatar på varandra lite varje dag. Dessutom lider han av ADHD, omedicinerad, deprimerad och arbetslös, men utan att göra en insatts att söka ett nytt jobb. Istället spelar han dataspel, för han är ju så deprimerad.

Och jag kan inte glömma. Jag kan inte. Varje gång jag sluter ögonen, ser jag honom framför mig. Om jag drar in luft och blundar samtidigt, känner jag hur han luktar. Hans gentelmannamässiga manér och djupa blick. Jag blir fullständigt galen!

Men vad mer kan man göra än att packa ihop och glömma. Det är allt. Det får bli ett fint minne, jag kommer säkert ångra mig mer än en gång, men vad fan gör man? Vad gör man när hjärtat slår alldeles för hårt och kroppen liksom skälver lite? Vad gör man?

Och visitkortet ligger längst in i plånboken, väl gömt för mig själv...