Någon mer som blivit jättedeppade nu när det efterlängtade beskedet äntligen kommit?
Jag gråter varje dag - för ingenting. Tänker mörkt och stackars pojkvännen min får stå ut med hemska humörsvängningar...
Ena sekunden verkar hela jorden gå under - i andra sekunden så är det glömt..
Vill ju glädjas men det är så svårt när tankarna springer till mörkare ställen.
Någon mer som känner/känt såhär i början av grav som kanske vill prata av sig?
Addicted: Skönt att höra. Jo jag berättar ju för honom att det inte har med honom att göra och att det oftast går över bara jag får sova/äta/andas/you name it...
Men lik förb*nnat så går humöret ner igen efter en stund och jag gråter och har mig...
Känner mig så osexig och dum när jag gråter och känner mig såhär liten...
Men jag antar att prata är det som hjälper..
Dock är det skönt att prata med någon utomstående med..
Känns lugnande att läsa om att det varit likadant för andra... på något vis..
*stor kram*
Raven80:
Hur yttrar det sig? Och hur tar din kille det hela?
Är det bara småsaker som förstoras upp eller går tankarna till helt otomjordiska proportioner?
Kanske skönt att ventilera sig? Känns på ngt sätt skönt att skriva av sig här - för på något sätt får man en slags verklighetsförankring.
Oh bra läsning Raven80. Ligger ju mycket i det du säger.
Själv fick jag mf för ett tag sedan och nu ser jag hur mina vänner omkring mig fått sina efterlängtade bebisar. Vill ju glädjas åt dem, men det är så svårt när jag bara känner skuld. Skuld för missfallet men också skuld för att jag inte kan glädjas åt dem...
Och skuld för barnet i min mage som jag ännu inte accepterat.
Mycket oro i huvudet...
Och så springer tankarna iväg...
Men det kanske blir bättre när man får se det lilla livet på MVC.. iaf oron.. och det är nog mycket det kanske, som sätter igång mina tårar... likväl som hormonerna som lever loppan.
Men pojkvännen stöttar och.. oftast är det han som räknat ut exakt varför jag är ledsen - redan innan jag själv förstått det.
Skulle nog bli tossig utan honom :)
Man får ta och rycka upp sig :)
Skönt att veta man inte är ensam om att vara en tickande gråtbomb :)
Raven: Tack gumman.. Jo stämmer väl som du säger.. men tillsammans med hormonerna så är det lite svårt att förstå. Gråter jag över ingenting är det så lätt att ramla in på den tanken :P
Jo det är första barnet... ha ha desto mer anledning till oro antar jag :)
Tack för pepping!
Underbara du... ska försöka se framåt och inte bakåt ;)
finnnen84Online: Aww gumman då!!
Jag vet min kompis också kände som så... hon var helt förstörd nu i slutet. Men efter bebisen kom ut var hon som en helt annan människa!!
Hennes kille stöttade henne något så otroligt.. var säkert först då han riktigt fattade att det verkligen VAR på allvar!
Så håll ut, gumman!!
Du har så kort tid kvar! Snarare än snarast kommer bebisen till dig! Lyckliga du!!!! *stor energikram*
En fråga: har du varit ledsen konstant från början till slut eller hade du ett uppehåll någongång? En lugn månad så att säga?
*stor kram*
Raven: tack raraste du! Och faktiskt så mår jag mycket bättre!
Min hemlighet: sova och äta. Tror det är lika mycket blodsockret som det är hormonerna som spökar. Äter jag hela tiden och sover när jag är trött så är humöret i topp!! :D
Är lite ovan att äta såhär hela tiden, för jag brukar aldrig vara hungrig.. men nu jäklar :D
Och det funkar faktiskt bra - att lyssna på sin kropp =)
*tipsa tipsa
:)
Ha en superdupertoppen dag idag!!!!
Aww gumman, Hoppas du mår tippentoppen snarast!
*kramar om henne och ger henne en energiboost*
Tänker på dig!
*vinka massa!!!*