Jag har en gammal rävboa hemma som jag ärvt av min mormor och jag skulle aldrig kunna ha den på mig. Den är fantastiskt vacker och jag ser ingen anledning till att slänga den, då den hängt med sen 30-talet. Men att ta den på mig, eller att gå ut och köpa en äkta päls, det finns inte i min värld. Jag tycker att det är onödigt att sponsra ett lidande som enbart har som syfte att smycka människan och ingenting annat.
Det kan ju vara svårt för en hyfsat mediokert upplyst människa att veta vad allt man konsumerar innehåller/härstammar från. Men päls är en annan femma: det finns ju inget att snacka om. Man har fött upp djur i små burar enkom för den slutgiltiga döden, som i sin tur innebär att jag som människa känner mig lite extra chic.
Det känns ju...fräscht.
Klart att djuren vet när de mår dåligt. Jag förstår inte resonemanget. Finns ju mängder av exempel på djur som tas ur naturliga element och görs om till något de inte är. Eller bara hundar som inte får tillräckligt med motion, utan proppas fulla med mat eller glöms bort? Har man en gång sett ett olyckligt djur så vet man.