Bör man betala närståendes skulder?
En intressant OT-diskussion kom upp i en ekonomitråd. Maken till en skuldsatt person skulle få ett större arv och undrade hur man skulle undgå att detta gick till makens skulder. Skulderna var från tiden före äktenskapet.
Några ansåg att det var fiffel och sökande efter kryphål att göra det väntade arvet till enskild egendom. De menade att man som familj hade moraliskt ansvar för bådas skulder. Att det särskilt skulle vara fel att låta den skuldsatte maken ta del av de väntade pengarna i form av ökad levnadsstandard, kanske resa, bostad etc. Åsikter som "varför gifte man sig om man inte ville ha allt gemensamt" yttrades.
Själv är jag aningen kluven. Jag kan tro att det kunde kännas bra att bli av med skuldsättning i familjen och att det även kunde underlätta praktiskt i vissa situationer, men kan inte se något moraliskt ansvar att betala för makens skulder. Kanske för att min syn på äktenskapet drar mer åt det juridiska avtalet, där avtal runt ekonomiska spörsmål förr var en självklarhet, och mindre åt det romantiska
Hur ser ni på saken? Bör man betala för närståendes skulder om man har möjlighet? Om ja, gäller det bara make eller även exempelvis barn, syskon, föräldrar eller andra?
OBS att frågan gäller etik; att någon juridisk plikt inte finns är solklart.