Bör man betala närståendes skulder?

För mig är det en självklarhet att hjälpa till och betala min make och även sambos skulder och min sambo säger samma sak nu när jag frågar honom. Delar man inte både på the good and bad liksom om man valt att leva ett liv tillsammans, det tycker jag ialla fall!
I frågan om jag kan tänka mig betala mina barns och släkts skulder skulle jag säga tvärt nej till släkts skulder men vara tveksam i mina barns ekonomiska situation. Det beror helt på om barnen själv klantat till det och hur många gånger osv. så mycket som spelar in liksom men skulle barnet få en skattesmäll eller det skulle bli tokigt på annat vis så skulle jag självklart överväga att hjälpa om jag hade råd till det.

Men som sagt vad gäller kärleken så är jag mer på det romantiska planet och tänker inte så juridiskt precis.

Cassanna: När jag läser ditt inlägg inser jag att vi själva betalar varandras skulder på så sätt att avbetalningar till CSN etc går in i hushållsbudgeten (aldrig haft separat ekonomi).

I fallet som inspirerade tråden handlade det dock inte om avbetalningar utan om ett väntat större arv från en släkting, och att flera inlägg ansåg att den som ärvde pengarna då borde betala makens skulder från före äktenskapet på flera hundra tusen. Om min man mot förmodan skulle få ett större arv skulle jag utgå från att få ta del av frukterna från det men inte förvänta mig att han skulle betala mitt studielån exempelvis.

Ytterligare en tanke som nu slår mig är att jag inte själv skulle vilja att ett arv från mig gick till att betala gamla skulder som arvtagarens partner ådragit sig på egen hand, men har någon väl fått pengar gör den givetvis som de vill.

Jag skulle nog fundera över

1. Vad är det för skulder? Hur har de uppkommit?
2. Hur lever den skuldsatte idag, d v s tar han/hon ansvar för sin ekonomi?

Nej, några sådana skyldigheter ska inte finnas!

Jag utgår från min egen relation som jag har med min sambo och där skulle jag utan att tveka hjälpa till och betala skulderna eftersom vi har gemensam ekonomi så är hans pengar mina och vise värsa. Vi har nästan bara gemensamma skulder som vi dragit på oss tillsammans, billån, huslån, smålån osv. Jag har kvar min studieskuld till CSN och när jag betalar på det så gör vi det utifrån vår gemensamma ekonomi.

Sen kan jag självklart hålla med om att om det varit en annan kille som inte var ekonomisk och vi inte hade haft gemensam ekonomi så hade man kanske inte velat att ens arv skulle gå till "tomma intet". Det beror ju som sagt tidigare hur skulderna uppkommit om sambon eller maken varit oekonomisk, kanske spelskulder osv. Men är det CSN och vanliga andra skulder som skulle betalas hade jag faktiskt gladeligen hjälpt till om det gjorde att vo fick en bättre ekonomi tillsammans i framtiden.

Jag tycker att man hjälper varandra i en familj.
Jag skulle lätt hjälpa min man, min bror eller mina föräldrar om dom behövde det, både ekonomiskt och annat, på alla sätt jag kan. På samma sätt hjälper dom mig.

Skyldiheter för något sådant finns väl inte...

Men jag personligen skulle självklart göra det och jag vet att min man skulle göra likadant.

Min mamma sitter rejält i skiten vad gäller gamla lån o skulder,som hon lever idag vill jag inte att någon ska leva.

Ska man leva ihop resten av sitt liv som gifta så tycker jag nog allt att man inte ens ska ha separat ekonomi och att arvet som väntas tillhör dem båda.

Jag har en sambo som är skuldsatt. Mest beroende på att han har levt ett liv där han sket i vilket och där han blev lurad av familjen ett par ggr.

Detta var långt innan mig, men även under min tid med honom har han fått fler prickar hos kronokalle eftersom han faktiskt inte insåg allvaret. Förrän nu. Allt i lägenheten är mitt, alla datorer och dyra grejer och när jag bad om att vi skulle skriva samboavtal började det ljusna för honom. När han snackar om hus och lgh säger jag bara: Men hur? Ska jag ta ett helt lån själv?

Han betalar av sina skulder men har en bit kvar. Skulle jag få ärva pengar så skulle de sannerligen inte gå till hans skulder som HAN var korkad nog och skaffa.
Nej det skulle faktiskt vara mina pengar, mina och min sons.

Jag är ledsen, jag är med på försörjningsplikt hit o dit, men att jag ska betala för hans misstag är jag inte med på.

Om han blir dömd ska jag kanske sitta av hans straff också?
Ja det är min åsikt i det hela. Kanske inte som det ska vara enligt vissa men så tycker jag. Och så tycker min sambo också. Han säger att hans skulder e hans skulder och det är hans problem att lösa. han hade fått väldigt dåligt samvete om mitt arv skulle gå till något sådant.

Jag vet inte om jag tycker att man BÖR göra det, men jag skulle göra det. Det beror väl på hur man har haft hand om sin ekonomi fram tills dess också. Om man hela tiden haft delad ekonomi kanske man inte känner för att betala den andres skulder med sina pengar, men om man alltid har haft gemensam ekonomi och delar på allt så känns det säkert som en självklarhet för många.

Jag tycker absolut inte att man har ett ansvar att betala sin respektives skulder. Det skulle ju kännas skitskumt att gå in i ett förhållande med en massa skulder och förvänta sig att han ska betala dem. Det räcker väl med att jag inte kan bidra till inkomsterna på samma sätt när jag betalar av på skulderna.

E man en familj så tycker jag att samtliga skulder och tillgångar är gemensamma. Jag hade betalat min mans skulder i det fallet, vi är ju ett team.

Jag tycker väl att man lägger alla pengar i en gemensam pott i familjen men att min "betalningsskyldighet" gäller min man. Mina vuxna barn räknas inte men visst skulle jag kunna betala deras skulder också om jag ville det men jag ser det absolut inte som självklart.

Syskon, egna föräldrar, nära vänner osv är inte självskrivna på listan. Gör jag det räknar jag det som en speciell gåva och inte som en självklarhet. Däremot är det en självklarhet att betala av min mans skulder om det inte är uppenbart så att han dragit på sig dem på ett felaktigt sätt (skulle inte vara så pigg att låta mitt arv gå till hans knarkskulder t.ex)

Men anledningen till att folk blev arga i tråden (tror jag läste densamma) var väl att mannen ifråga skulle genomgå skuldsanering, dvs leva på existensminimum i 5 år men då också slippa att betala merparten av sina skulder. Kvinnans ifråga hade fått ett stort arv med vilket (antagligen) bådas levnadsstandard kunde förbättras påtagligt samtidigt som mannens skuld betalades av skattebetalarna.

I mitt eget fall så delar vi på allt, skulder som inkomster. Det känns för mig självklart då vi är en familj som förhoppningsvis kommer att leva tillsammans hela livet.

Men om min man var en riktig slarver med helt onödiga skulder vete sjutton hur jag skulle tänka...

Totoro: Det var den tråden, ja, och det kan säkert vara så att skuldsaneringen upplevdes som extra provocerande. (Fast skattemedel betalar väl ingen skuldsanering; det är väl långivarna som går miste om pengarna?)

En aspekt jag tänkt på är "arvgivarens" intentioner. När en gåva är genomförd så besämmer ju nye ägaren själv, men jag är inte säker på att jag själv skulle vara så pigg på att testamentera pengar till en mig närstående om jag visste att de skulle gå till denn*s partners gamla (eller nyare) skulder.

Ja gällande arv är det nog lika så bra att man inte är med längre när kronorna delas ut, de kan ju spenderas på precis vad som helst :)

Och visst har du ju rätt i att det inte var skattebetalarna utan långivarna som snuvades i den förra tråden!

Själv tillhör jag dem som om jag kan hjälpa skulle betala närståendes skuld.
När det gäller mellan makar/sambo beror det väl på hur man har valt att lösa ekonomin i förhållandet, delad eller gemensam ekonomi och alla dess former där emellan. Vi har helt gemensam ekonomi vilket ledde till att min mans tillgångar har betalat mitt studielån. För oss som par var det det mest ekonomiskt fördelaktiga.

Att hjälpa sina barn ser jag också som en självklarhet, dock kanske det inte alltid är en hjälp att betala barnets skulder, det är en avvägningsfråga. Blir väl kanske snarare så att man lånar till barnen och ger skuldeftergifter lite vartefter när man ser att de kan hantera pengarna.

jag tycker inte man ska va tvingad till att bet.annans misstag,

dompengarna får man knappast igen.ok om jag är onödigt rik så skulle jag göra det.

ps. jag har varit för dum snäll tidigare.därför mitt svar.

Jag måste säga att vi har tagit solidariskt ansvar för både skulder och betalningar, underhåll, vardagsekonomi etc, etc, etc, så skulle någon av oss få ett extra tillskott och den andra har en skuld, så går det ändå i samma kassa så att säga. Så jag tycker självfallet att man under äktenskap eller äktenskapliga former har betalningssolidaritet liksom inkomstsolidaritet. Nu tror jag iofs att man har en underhållsskyldighet gentemot varandra när man är gifta och att man därför inte undkommer att få inkomsten sammanräknad? Har för mig att jag har sett något sådant tidigare, när det gäller gifta par, men kan ha fel.