Samvård eller isärvård?

jag kan ärligt säga att jag inte riktigt kunde ta till mig sonen efter förlossningen. De sprang iväg med honom och först 3-4 timmar senare fick jag se honom i kuvösen, invirad i tejp och slangar o med cpap för ansiktet. Att det var mitt barn kändes helt overkligt, de hade kunnat visa mej till vilket barn som helst, jag hade inte märkt nån skillnad.

Att lämna honom där kändes därför helt OK, att det var mitt barn fattade jag inte.
Först när jag hade haft honom i famnen kom moderskänslorna. Och DÅ var det jobbigt att tvingas åka hem eftersom Helsingborg faktiskt inte alls hade tillräckligt med rum till alla föräldrar o eftersom min son ändå låg i kuvös så "behövdes ju inte jag där nattetid".

Jag hade väl ändå tur, som bor 10 min promenad eller 2 min cykelväg från sjukhuset. Jag sprang som en tätting mellan hemmet och sjukhuset. Skulle ju försöka hinna träffa dottern därhemma också.
Inte nog med att de inte har rum så det räcker, att dessutom få syrliga kommentarer från en del i personalen om att man inte finns där för sitt barn "nu har XX varit vaken hela natten, så synd att du inte var här" gjorde det inte direkt lättare. Va fan hade de tänkt sig, att jag skulle sitta och sova i fåtöljen bredvid kuvösen hela natten eller ?

Nu vet jag att de i alla fall har sängar bredvid kuvöserna i hbg så nånting har ju hänt där sen vi var där.