Samvård eller isärvård?

jag kan ärligt säga att jag inte riktigt kunde ta till mig sonen efter förlossningen. De sprang iväg med honom och först 3-4 timmar senare fick jag se honom i kuvösen, invirad i tejp och slangar o med cpap för ansiktet. Att det var mitt barn kändes helt overkligt, de hade kunnat visa mej till vilket barn som helst, jag hade inte märkt nån skillnad.Att lämna honom där kändes därför helt OK, att det var mitt barn fattade jag inte.Först när jag hade haft honom i famnen kom moderskänslorna. Och DÅ var det jobbigt att tvingas åka hem eftersom Helsingborg faktiskt inte alls hade tillräckligt med rum till alla föräldrar o eftersom min son ändå låg i kuvös så "behövdes ju inte jag där nattetid".

Då känner jag mig lyckligt lottad som födde på Helsingborgs Lasarett.BB och neonatal på samma våning, båda avdelningar med många rum, även om det kanske stundtals hade behövts fler på neo.Inne på neo fick jag ett fint rum med både dusch/toalett och skötbord och extra vask bredvik skötbordet. Två sängar så att både jag o sambo kunde sova där, plus en extra säng om vi haft ett syskon till vårt prematurbarn.Trettio meter till avdelningen där sonen låg, där det hela tiden fanns underbar personal som visade, berättade o guidade. När vårt barn sen var stabilt nog, inte behövde diverse övervakning fick han bo med oss inne på rummet, som "hemma" fast på sjukhus.Det är en prövning att bo på sjukhus och man längtade hem väldigt ofta, men det går, för man vill vara hos sin bebis, lära känns bebisen och får veta så mycket som möjligt innan man far hemåt igen.