Annorlunda hudfärg

Tror du inte att det handlar om din egen oro för barnen egentligen?
Man vill ju att de egna barnen ska skonas från allt ont samtidigt som man vet att det tyvärr alltid kommer att finnas fördomsfulla människor.
Jag arbetar med klienter av annat etniskt ursprung än 'svenskt' (vad det nu är) och med tanke på all skit de utsätts för i olika sammanhang så är jag helt ärligt lättad över att mitt barn fick mina ljusa färger. Jag har själv barn med en man av asiatiskt ursprung och hade oroat mig mycket mer för hur ett mörkt barn skulle bemötas.
Det handlar inte om mina egna preferenser, det enda jag brydde mig om var att barnet skulle vara friskt, utan dåliga erfareheter av rasism. Pappan till barnet har blivit påhoppad och misshandlad ett antal gånger enbart p.g.a. sitt ursprung. Det slipper vårt barn.
Visst kan man tycka att det är för jävligt att tanken ens slår en men det är tyvärr ren realism. Pappan till barnet tänker likadant.
Däremot lär vi självklart vårt barn att alltid vara stolt över sitt blandade etniska ursprung och lära sig mer om det. Pappan är inte adopterad utan andra generationens invandrare.
Så jag förstår din känsla faktiskt och tror att den handlar om en förälders beskyddarinstinkt.

TS, jag tror att du reagerade på din väns kommentar eftersom det är trist att ens barn inte bara kan få vara en individ och söt i sig själv. Det har inte med hudfärgen hos barnet utan attityden hos betraktaren att göra.
Självklart kan man ge komplimanger för barnets färger men just den kommenatern är ett typexempel på människor som tycker att de är goda för att de gillar 'de annorlunda' i stället för att se alla som individer. Du blev kär i en person, inte i någon med annorlunda hudfärg som ett bevis på ditt öppna sinne.
Blomstrande, jag förstår din poäng men samtidigt är jag rätt säker på att din mamma oroade sig för hur du skulle bemötas ibland. Fast hon var uppenbarligen klok nog att ge dig det självförtroende du behövde för att hantera eventuella inskränkta personer.
Om man blir lycklig eller inte i livet handlar nog mest om i fall man kände sig älskad eller ej och om man därmed fick det där självförtroendet. Det är ingen lätt uppgift för en mamma och som förälder till ett 'annorlunda' barn får man ytterligare en utmaning.
Man kan inte skydda barn från livets jävligheter utan bara lära dem att hantera dem och det är ett helt projekt i sig.