Annorlunda hudfärg

Eeehh va? Tror nog att du får förklara dig lite mer, för jag fattar inte riktigt hur du menar!

Våra döttrar är halv thai då jag är adopterad från Thailand och deras pappa är svensk och blond!

Var bor du någonstans? Att ha ett annorlunda etniskt ursprung är ju liksom inte så ovanligt 2008!

Crazy Baby,

Jag vet inte vad det är som ska förklaras? Jo jag bor i ett vanligt svenskt samhälle och vet att det är rätt så vanligt med olika etnicitet och därför blir jag själv förvånad över att jag upplever det såhär. Men jag kanske bara har haft en mindre bra dag idag?

Crazy Baby,

Jag vet inte vad det är som ska förklaras? Jo jag bor i ett vanligt svenskt samhälle och vet att det är rätt så vanligt med olika etnicitet och därför blir jag själv förvånad över att jag upplever det såhär. Men jag kanske bara har haft en mindre bra dag idag?

Tror du inte att det handlar om din egen oro för barnen egentligen?
Man vill ju att de egna barnen ska skonas från allt ont samtidigt som man vet att det tyvärr alltid kommer att finnas fördomsfulla människor.
Jag arbetar med klienter av annat etniskt ursprung än 'svenskt' (vad det nu är) och med tanke på all skit de utsätts för i olika sammanhang så är jag helt ärligt lättad över att mitt barn fick mina ljusa färger. Jag har själv barn med en man av asiatiskt ursprung och hade oroat mig mycket mer för hur ett mörkt barn skulle bemötas.
Det handlar inte om mina egna preferenser, det enda jag brydde mig om var att barnet skulle vara friskt, utan dåliga erfareheter av rasism. Pappan till barnet har blivit påhoppad och misshandlad ett antal gånger enbart p.g.a. sitt ursprung. Det slipper vårt barn.
Visst kan man tycka att det är för jävligt att tanken ens slår en men det är tyvärr ren realism. Pappan till barnet tänker likadant.
Däremot lär vi självklart vårt barn att alltid vara stolt över sitt blandade etniska ursprung och lära sig mer om det. Pappan är inte adopterad utan andra generationens invandrare.
Så jag förstår din känsla faktiskt och tror att den handlar om en förälders beskyddarinstinkt.

Ja, jag tror att du har rätt 50/50, att det handlar en del om min beskyddarinstinkt som förälder.

Jag har för avsikt att resa till barnets pappas hemland så att hon får se var han kommer ifrån och jag vill att hon ska lära sig hans hemspråk också. Hon har all anledning att vara stolt över sitt ursprung.

Men en del saker kan jag reagera över, t ex när en bekant såg henne för första gången och hon bara var en lien baby. Då påpekade min bekant "Åhh det blir så fina barn när man blandar olika hudfärger, som en belöning till de som vågar träffa någon av en annan hudfärg..." Ehh. Det fick mig inte alls att bli smickrad, snarare undrade jag i efterhand, varför kunde hon inte bara gratulerat mig och sagt att min bebis var så fin? Varför måste hon ange mitt barns färger som orsak till att hon är fin?

Ja, jag är medveten om att det kan verka som att jag är lite väl känslig, men när det gäller ens barn är väl alla känsliga?

men om hon tyckte det var fint med den bruna tonen då? ska hon inte få säja det isf?
Är det "fult" att påpeka en vacker hudton?
Jag har då blonda ljusrosa bäbisar, och är stolt över dem, skulle aldrig vilja ha något annat...
vill nån säja att de har en fin färg så blir jag glad...
Ska det vara så känsligt med hudfärger egentligen?
Man är ju inte elak eller rasist för att någon nämner hudtonen på ett sånt fint sätt.

Som du kan se på min bild så har jag mörkare hudfärg än de flesta svenskar
Och jag växte upp i en tid när vi var väldigt få.

Jag har inte haft några problem av det, och jag tror det blir vad man gör det till. Självklart är det lättare att bo i en storstad.

Alla människor, bruna, vita, tjocka, rödhåriga etc föds ju med någonting som skulle kunna göra att livet blir krångligt. Om man inte är född miljardär och gudomligt vacker kanske. Men det är ju inte så många som är

Det viktigaste är inte att gå runt och fundera på vad andra tycker om ens hudfärg utan mer på vad man vill göra med sitt liv, och hur man vill påverka sin omgivning. Vissa saker ställs mer på sin spets när man ser annorlunda ut, men det ger livet en intressant vinkel tycker jag.

Alla knäppa kommentarer som jag har fått eller min mamma fick får man bara låta rinna av sig. Tyvärr är en stor del av befolkningen inte så upplyst. Det är bara att beklaga. Ingen idé att fundera för mycket på den saken. En man frågade min mamma hur hon skulle kunna prata med mig när jag växte upp! Eftersom bruna barn automatiskt pratar ett annat språk hahaha! Hur ska man kunna ta det på allvar?

Man kan ju inte heller skaffa barn med en förhoppning att de INTE ska likna sin ena förälder. Det finns ju miljontals, ja miljarder människor på jorden som inte är vita och lever lyckligt ändå (trots alla katastrof-reportage på tv som är extremt vinklade).

En del verkar tro att det är synd om en för att man inte är vit Det är inget annat än rappakalja.

Mina barn är till hälften afrikaner. Vi bor iofs i en stad där det finns ganska många människor av utländsk härkomst, men inte så många afrikaner. Än så länge har jag inte upplevt något negativt. Några barn på barnens dagis har frågat varför de är mörkare, någon trodde att de kanske inte var mina "riktiga" barn eftersom vi inte hade samma färg, men jag har inte upplevt att någon varit elak, bara nyfiken.

TS, jag tror att du reagerade på din väns kommentar eftersom det är trist att ens barn inte bara kan få vara en individ och söt i sig själv. Det har inte med hudfärgen hos barnet utan attityden hos betraktaren att göra.
Självklart kan man ge komplimanger för barnets färger men just den kommenatern är ett typexempel på människor som tycker att de är goda för att de gillar 'de annorlunda' i stället för att se alla som individer. Du blev kär i en person, inte i någon med annorlunda hudfärg som ett bevis på ditt öppna sinne.
Blomstrande, jag förstår din poäng men samtidigt är jag rätt säker på att din mamma oroade sig för hur du skulle bemötas ibland. Fast hon var uppenbarligen klok nog att ge dig det självförtroende du behövde för att hantera eventuella inskränkta personer.
Om man blir lycklig eller inte i livet handlar nog mest om i fall man kände sig älskad eller ej och om man därmed fick det där självförtroendet. Det är ingen lätt uppgift för en mamma och som förälder till ett 'annorlunda' barn får man ytterligare en utmaning.
Man kan inte skydda barn från livets jävligheter utan bara lära dem att hantera dem och det är ett helt projekt i sig.

Har bara läst TS.
Jag tror att många blir nyfikna när ett barn på tex dagis inte ser så svensk ut.
Så är det iaf för mig!
Min dotter har börjat leka med en jättegullig kille med alldeles bruna ögon, mörkare hudfärg, och mörkt hår. Han är jättegullig, charmig och snäll och kommer jättebra överens med min dotter. Och jag är så JÄTTENYFIKEN om hans "ursprung".  Jag vet att mamman är svensk. Pappan ser utländsk ut. Jag vill veta mer, men jag kan ju bara inte fråga så där! Vill ju inte att någon blir stött! Så för min del så är det nyfikenhet som väcks, när jag träffar någon som verkar ha utländskt påbrå.

Nyfiken,

Om du pratar med barnets föräldrar och har en fin kontakt med dem, det har du säkert eftersom era barn leker tillsammans :), så är det nog bara att fråga pappan var han kommer ifrån. Det är ju klart man är nyfiken, det tror jag de förstår.

50/50
Ja, jag tror verkligen på att det är jätteviktigt att ge sitt barn en god självkänsla så att det senare kan hantera svårigheter som dyker upp. Hur vet jag inte riktigt, att ha barn är ju att hela tiden ställas inför nya utmaningar varefter de växer, men jag tänker ge massor av tid och kärlek.

Men jag kan förundras över en del reaktioner. Eftersom det faktiskt är väldigt vanligt med just människor av olika etnicitet hade jag aldrig trott att någon skulle höja ögonbrynen över min man eller mitt barn.

Hej! Jag kan faktiskt förstå dina tankar. Jag är själv en ganska mörk svenska som är gift med en sydamerikansk man. Jag har aldrig någonsin brytt mig om ursprung och inte min familj heller. Vår son är väldigt ljus i hyn, men har brunt hår och brungrå ögon. Han är ljusare än en sydamerikan men mörkare än en typisk svensk.

Min man vill gärna beskriva honom som "ljus" och "att han ser svensk ut". Kanske har detta påverkat mig, men jag blir glad när jag ser ljusa slingor i hans hår och hoppas att han inte ska bli så jättemörk. Det är pinsamt och konstigt att man tänker såhär. Jag älskar ju mörka män, min man har svart hår och jag tycker det är vackert. Varför hoppas jag då att min son ska ha mer mina färger?

Förmodligen för att vi vill att våra barn ska passa in och inte bli retade eller råka illa ut för att de är annorlunda. Människan har ett extremt behov av att känna sig rätt i en grupp, och självklart vill vi att våra älskade barn ska passa in. Kanske är det därför min man vill se vår son som "svensk" och inte en "svartskalle" som han själv ser sig som.

Jag kommer SJÄLVKLART älska min son lika mycket oavsett hur han ser ut. Jag försöker bara analysera de konstiga tankar som kan slå en som förälder...

Ok, jag tar väl chansen att vara helt anonym så kan jag skriva precis hur jag tänker och missuppfattas jag eller det blir ett evigt "ältande" om saker och ting så hamnar jag inte i blåsväder. *s*

Jag hade nog kunnat fråga, inte för att det är negativt (vi är inte själv svenska) utan för att man ser att ditt barn kanske inte är (genetiskt) helsvensk, men man har svårt att placera pga "blandningen". Förstår du hur jag menar?

Jag brukar tycka att barn med föräldrar med olika hudfärg ser spännande ut och skulle gärna sett att mina egna varit mörkare än de är. Kan bli "avundsjuk" på andras vackra färger.

Inlägg 13,

Om ditt barn hittade en pojkvän/flickvän som hade mörk hy, afrikan, asiat eller liknande, skulle du tycka att det var lika ok som om han/hon vore blond och blåögd?

Frågan kanske inte helt är enligt ämnet i TS men jag blev nyfiken så jag frågar.

Ja, självklart! Vi har ingifta "ickeblonda" släktingar, vänner och bekanta, jag har kusiner som är halvsamma som jag/halvafrikanskt påbrå och jag jobbar på en mångkulturell skola. Min första (extremt stora, seriösa) kärlek var sydamerikan. Tyvärr var han otrogen och det tog slut efter 5 år.

Anonym (??) skrev 2008-02-04 23:13:41 följande:

Jag skulle inte dra mej för att fråga någon jag träffar ofta på dagis vad barnet har för påbrå om man tex bara träffar mamman som ser helsvensk ut och man ser att pappan måste vara måste ha nåt från nån annanstans, men det gör jag inte för att jag skulle tycka det var fel eller för att vara rasistisk, utan helt enkelt för att jag är så förbannat nyfiken!!!

Inlägg 13 och 15, jag håller med om att det kan vara väldigt vackert med människor av "blandad" etnisk bakgrund.
Min dotter t ex, har jättevacker hud och vackra bruna ögon. Såklart :)

Saken är den att jag inte vill att det ska göras någon skillnad på henne på grund av det, jag tyckte t ex inte om när jag var höggravid och någon sa att jag skulle få en "mulatt". Vaddå mulatt, det är ju ett BARN.

Uh, jag förstår vad du menar. Vilken idiotkommentar!

Men om jag tänker på hur jag själv funkar så ser jag det specifika hos alla barn- inte bara hos "blandade". Idag när vi var på öppna förskolan pratade jag med en annan mamma. Hennes barn har mycket specifika ögon som h*n ärvt efter mamman. Mamman och jag pratade en stund och jag kommenterade hur lika de var pga ögonen, och sa "lillebror är mer lik pappa va". INTE för att pappan är fulare/mindre värd/ser konstig ut osv. Lite "kallprat" och nyfikenhet blandat.

Rödhåriga barn, barn som är små, barn med utstående öron, barn som gillar att sjunga..alla väcker uppmärksamhet. Ditt barn kommer också att fortsätta göra det och inte bara pga sin härkomst. Men det är nog det första man ser, utsidan, sedan ser man personligheten och det ditt barn kan.

Anonym (??) skrev 2008-02-04 23:32:37 följande:

"Rödhåriga barn, barn som är små, barn med utstående öron, barn som gillar att sjunga..alla väcker uppmärksamhet. Ditt barn kommer också att fortsätta göra det och inte bara pga sin härkomst. Men det är nog det första man ser, utsidan, sedan ser man personligheten och det ditt barn kan"

Ja, det var fint skrivet. Tack.