tinna: Oj då, stackars E, det blir många turer för honom. Tycker det är jättebra att läkaren ringde tillbaka och vill kolla upp honom, men jobbigt blir det, de borde ju hitta något någon gång.
jas: Klart jag vill ha recept! Aldrig fel att tjocka på receptpärmen

Pratade med syrran och vi kom fram att doften som var med köttfärsen kan vara från en galt, för mig luktade det f-n men sambon tyckte inte det var något. Vet att mamma åkte tillbaka till en affär när hon brynte köttfärs och det luktade så där och fick pengarna tillbaka. Kände igen doften när syrran och jag pratade om det och det nästan vänder sig i magen på mig, jag tycker det är asvidrigt!
Namn: Ja, det är inte lätt, jag kan verkligen gräma mig över hur de ska ta det när vi säger att vi inte ska ta någon av vårt nuvarande efternamn. Sambons föräldrar blev ju lite sura när D fick mitt efternam och svärmor ville att D skulle heta Lars efter hennes pappa. Vi hade tänkt Axel hela vägen (min pappa heter det i andra namn) och pappa blev lite besviken när D inte fick det som tilltalsnamn, så ja, jag känner en viss oro hur de ska ta detta. Å andra sidan är det vi som bestämmer, men jag tänker ändå på hur reaktionerna blir. Vill ju inte bli "osams" med familjen liksom....
Ni som är gifta, har ni någon gång fått lite kalla fötter och undrat om ni gör rätt eller tvivlar på om det är vad ni verkligen vill innan bröllopet? Det kan slå mig ibland och även om jag är tvärsäker på att det är sambon jag vill spendera resten av livet med så tänker jag på de gånger vi haft det turbulent. Då blir jag så osäker och undrar vad jag håller på med. Nästa sekund vet jag att det är detta jag velat länge och dumma tankar är pyts väck för att dyka upp igen någon annan gång.
Är detta normalt eller är det bara jag som blir knäppare??