Adoptivbarn
Nej, jag förstår att du reagerar, ibland reagerar jag också. Jag tror absolut inte att adopterade älskas mer av sina föräldrar än sina biologiska barn. Och inte tvärtom heller. Det är ju ingen tävling om vilka barn man älskar mest. Man skaffar barn för att man vill ha barn, sedan hur man får dem, biologiskt eller genom adoption spelar mindre roll. Förstår inte varför det ska vara så svårt att förstå.
Jag har också mått bra och jag kan bli ledsen när man läser om att adopterade löper större risk att begå självmord än andra osv, för det är så långt ifrån hur jag känner.
Jag känner inget behov av att se mig själv i mina barn, vissa känner att det är viktigt andra inte. Jag är en INDIVID men det är svårt för många att fatta, de vill hellre placera in mig i ett fack, facket för adopterade, vilket jag avskyr. Jag är jag, hade varit jag även om jag inte blivit adopterad. Jag har inte träffat mina biologiska föräldrar och kommer säkerligen aldrig att få göra det heller. Det stör mig inte det minsta. Vet inte ens om jag velat göra det om jag fick chansen. Jag har alltid sett mina adopterade föräldrar som mina enda föräldrar, mina egna föräldrar. Även om jag vet att det finns en biologisk mamma i Ecuador (om hon nu lever) så känns det inte som att hon är min mamma. För mig handlar det om vad man gör, ens handlingar för att bli mamma, inte enbart att man föder ett barn. Men självklart är hon speciell för att hon fött mig men jag känner henne inte och vet inte vem hon är som person. Jag känner dock att hon av kärlek valde att lämna bort mig för adoption. Det måste vara det svåraste beslutet en männsika kan ta. Och hon gjorde det för att jag skulle få det bättre.
Jag ser på vår son och känner hur mycket jag älskar honom. Och hur mycket han älskar mig. Vi har ett väldigt starkt band, trots att vi inte är lika till utseendet. Däremot har han samma temperament som jag har, envisheten. Och han är lik sin far till utseendet även om han inte är sin fars biologiska barn heller. Vi är en familj som älskar varandra, jag ser inte på sonen och tänker att han är adopterad. Jag ser på honom och tänker tack och lov att vi fick varandra. Det hade jag säkert känt på samma sätt om jag fött honom, tack för att just du låg i min mage.
Jag blev intervjuad för en tidning häromdagen och fick frågan efter att ha berättat om vårt första möte med sonen att guud, det här måste vara bättre än att föda barn. Nej, sade jag, jag har aldrig fött barn så jag kan inte jämföra med hur det är men ja, jag kan säga att det är fantastiskt att få barn genom adoption. Men det är säkert lika fantastiskt att föda fram sitt barn också. Varför ska det jämföras över huvudtaget? Det är olika sätt att få barn på visst men det ena behöver väl inte vara bättre än det andra? Det viktiga är ju att oavsett hur man får sitt barn på så är barnet välkommet, planerat och efterlängtat?
