Adoptivbarn

Nej, jag förstår att du reagerar, ibland reagerar jag också. Jag tror absolut inte att adopterade älskas mer av sina föräldrar än sina biologiska barn. Och inte tvärtom heller. Det är ju ingen tävling om vilka barn man älskar mest. Man skaffar barn för att man vill ha barn, sedan hur man får dem, biologiskt eller genom adoption spelar mindre roll. Förstår inte varför det ska vara så svårt att förstå. 

Jag har också mått bra och jag kan bli ledsen när man läser om att adopterade löper större risk att begå självmord än andra osv, för det är så långt ifrån hur jag känner. 
Jag känner inget behov av att se mig själv i mina barn, vissa känner att det är viktigt andra inte. Jag är en INDIVID men det är svårt för många att fatta, de vill hellre placera in mig i ett fack, facket för adopterade, vilket jag avskyr. Jag är jag, hade varit jag även om jag inte blivit adopterad. Jag har inte träffat mina biologiska föräldrar och kommer säkerligen aldrig att få göra det heller. Det stör mig inte det minsta. Vet inte ens om jag velat göra det om jag fick chansen. Jag har alltid sett mina adopterade föräldrar som mina enda föräldrar, mina egna föräldrar. Även om jag vet att det finns en biologisk mamma i Ecuador (om hon nu lever) så känns det inte som att hon är min mamma. För mig handlar det om vad man gör, ens handlingar för att bli mamma, inte enbart att man föder ett barn. Men självklart är hon speciell för att hon fött mig men jag känner henne inte och vet inte vem hon är som person. Jag känner dock att hon av kärlek valde att lämna bort mig för adoption. Det måste vara det svåraste beslutet en männsika kan ta. Och hon gjorde det för att jag skulle få det bättre. 

Jag ser på vår son och känner hur mycket jag älskar honom. Och hur mycket han älskar mig. Vi har ett väldigt starkt band, trots att vi inte är lika till utseendet. Däremot har han samma temperament som jag har, envisheten. Och han är lik sin far till utseendet även om han inte är sin fars biologiska barn heller. Vi är en familj som älskar varandra, jag ser inte på sonen och tänker att han är adopterad. Jag ser på honom och tänker tack och lov att vi fick varandra. Det hade jag säkert känt på samma sätt om jag fött honom, tack för att just du låg i min mage. 

Jag blev intervjuad för en tidning häromdagen och fick frågan efter att ha berättat om vårt första möte med sonen att guud, det här måste vara bättre än att föda barn. Nej, sade jag, jag har aldrig fött barn så jag kan inte jämföra med hur det är men ja, jag kan säga att det är fantastiskt att få barn genom adoption. Men det är säkert lika fantastiskt att föda fram sitt barn också. Varför ska det jämföras över huvudtaget? Det är olika sätt att få barn på visst men det ena behöver väl inte vara bättre än det andra? Det viktiga är ju att oavsett hur man får sitt barn på så är barnet välkommet, planerat och efterlängtat?

 

Jag är inte adopterad MEN jag blir också ledsen över hur vissa framställer adopterade,då jag har en dotter genom adoption som är så älskad av oss att det gör ont i hjärtat att tänka på att vi varit utan henne i så många år!

Men jag blir också ganska irriterad på den brist av respekt som många verkar ha över biologiska barn. Det är som att biologiska barn är mindre värda eller mindre önskade.

För mig är adoption och graviditet,två skilda vägar som leder till samma mål: Barn!

Bättre ensam än i dåligt sällskap

Aaaaaagrrrrr, mitt inlägg försvann i cyberrymden, försöker igen.

Som jag skrev i en annan tråd så tycker inte jag heller att det är en tävling och jag tror egentligen inte att så många menar det heller. Visst, det finns de som inte kan tänka sig adoptera och som inte tycker adotperade är egna barn och det är ju tråkigt men de är ju ändå rätt få.

Jag tror det är så här att när man just genomgått en förlossning, allt slit och all smärta och ligger där med sin pyttelilla fina unge i famnen så tänker man att wow, detta är det största man kan vara med om, oj vad adoptivföräldrar går minste om saker och ting!
Medan jag som tyckte att det var sååååå stort att få vår son på civil affairs i Kina, äntligen få kramar den här underbara lille killen soom vi fått den stora äran att bli föräldrar åt, att få bli mamma till en sådan cool liten individ som en treåring ju är (på ett annat sätt än en nyfödd baby) och dessutom få ett helt land och en kultur på köpet, ja, jag tycker ju att de som föder biobarn går miste om detta fatastiska.
Inget är bättre än det andra men alla är närmast sig själv och alla tycker vi väl att vi varit med om det allra största man kan tänka sig när vi fick våra barn. precis som vi tycker att wow, just vi fick det underbaraste av alla barn, hahaha.

Och som jag skrev i en annan tråd, det är inte heller en tävling om vem som längtat, väntat eller älskar mest, sådant är ju inte ens mätbart så det är bara fånigt.
Men jag har pratat om saken med bågra vänner som fått biologiska barn otroligt lätt, typ på första försöket och jag (och de) tror att om man haft svårt att få barn, då har han man större möjligheter att känna tacksamhet inför det barn man till slut fick, oavsett hur det kom till en. Inte sagt att det är bättre, bara att man kanske är mer ödmjuk inför det stora att få barn.
man kan ju bara se på hur många biologiska barn som kommer till av misstag. Det händer ju liksom inte med ett adoptivbarn. Det ligger ju alltid en stark längtan och åtminstone ett visst mått av initiativrikedom bakom att få barn genom adoption. Alla barn är faktiskt inte efterlängtade, men sedan kan de vara precis lika mycket älskade när de väl kommer.

Inoka: Du vet att jag håller med dig Jag har skrivit i andra trådar om detta och upprepar mig inte utan instämmer bara i det du skriver!

Jag är ju också ett adoptivbarn, men många gånger känner jag mig fel o. konstig när jag läser det ni skriver. Jag har mått jättedåligt av detta med adopt. beror nog på flera saker även om jag bara vill nämna ngra. När jag kom hit fanns varken AC eller ngra kurser för adoptanter. Jag var nog andrahandsalternativet på riktigt, o. min nya mamma hade svårt att prata om allt som hade med adoptionen att göra. Senare blev jag mobbad för (som det känndes för mig) hon försökte skärpa sig o. därmed bättra sig. Har heller aldrig haft ngra intressen el. fallenheter f. sådant mamma o. pappa varit intr. av. Finns mer men orkar inte lämna ut mer nu. Allt detta sammantaget har gjort det viktigt att få bio.barn för mig - någon att vara lik på riktigt.
Vill ändå inte på ngt sätt förringa mina a-föräldrar som älskat mig e. bästa förmåga o. pappa han har gjort det fullst. villkorslöst. Allt ÄR inte rosenrött för ALLA!

emcjoh: Jag håller med vietnammamma..klart inte alla har mått bra. Jag har en kompis som faktiskt tog livet av sig då han var mobbad för sitt utseende. Han var född i korea men hans föräldrar tog aldrig tag i det genom hans uppväxt. De visste inte hur de skulle hjälpa honom, en annan vän mår inte dåligt av sin adoption mer frustration över att hennes adoptivföräldrar vägrar prata om hennes födelseland som är Indien. När jag reste ner för att jobba ville jag hon skulle åka med för att upptäcka landet, inte leta reda på bioföräldrarna utan mer ha kul med mej :) Men hennes föräldrar övertygade henne om att det var jätte farligt att åka ner och att hon skulle må dåligt och hej och hå. Det känner hon sig sviken över nu. SÅ visst alla mår inte bra men de flesta gör faktiskt det.
 Tycker det är hemskt att du mått så dåligt för så vill man ju ingen ska må vare sig de är adopterade eller inte.. Jag har absolut inte samma intressen som mina föräldrar eller brorsa då de är totala träningsfreek *S* Min bror är svensk ironman och min pappa cycklar till landvetter flygplats där han jobbat som en liten träningsrunda. Så man behöver ju inte ha samma fallenhet som övriga familjen. Så är det ju i alla familjer vare sig de är biologiska barn eller adoptivbarn.

Nä jag blir inte ledsen. Känner mest medlidande med hur jobbigt det måsta vara för dessa inskränta människor att leva i vårt moderna samhälle.

inoka, jag tror att du och fler med dig kanske missuppfattat en del, i alla fall mina, inlägg... Naturligtvis älskar man sina barn högst av allt om man är en "normal" förälder! Oavsett hur de kommit till.

Vad det gäller "Jag har fött 2 barn som jag kämpat för att få. Det har inte varit att bara ha 6 som oxå framkommit från en del. Det kändes inte så bra." så förmodar jag att du hade sex för att bli gravid? Det är bara det jag påstått. Att för att få vänta ett biologiskt barn som man blir gravid med utan medicinsk hjälp så krävs det att man har sex en liten stund med sin/en man. Det krävs betydligt mer för att få vänta barn genom adoption. Det ÄR bara så, jag lägger ingen värdering i det utan det är bara ett krasst konstaterande. Jag har redan förklarat mer ingående i den förra tråden vad jag menade med det påståendet så det tänker jag inte göra igen, för det känns ganska lönlöst. Jag måste dock säga att jag är ledsen att du fortfarande tar illa vid dig, det har aldrig varit min mening och jag ber om ursäkt för det. Även om jag aldrig menat som du läst det, så hade jag förmodligen kunnat uttrycka det på ett bättre sätt...  

I övrigt håller jag helt med dig Cerdrica, du skriver precis vad jag också känner och upplevt i samvaron med både biologiska föräldrar och föräldrar via adoption!