Adoptivbarn

emcjoh: Jag håller med vietnammamma..klart inte alla har mått bra. Jag har en kompis som faktiskt tog livet av sig då han var mobbad för sitt utseende. Han var född i korea men hans föräldrar tog aldrig tag i det genom hans uppväxt. De visste inte hur de skulle hjälpa honom, en annan vän mår inte dåligt av sin adoption mer frustration över att hennes adoptivföräldrar vägrar prata om hennes födelseland som är Indien. När jag reste ner för att jobba ville jag hon skulle åka med för att upptäcka landet, inte leta reda på bioföräldrarna utan mer ha kul med mej :) Men hennes föräldrar övertygade henne om att det var jätte farligt att åka ner och att hon skulle må dåligt och hej och hå. Det känner hon sig sviken över nu. SÅ visst alla mår inte bra men de flesta gör faktiskt det.
 Tycker det är hemskt att du mått så dåligt för så vill man ju ingen ska må vare sig de är adopterade eller inte.. Jag har absolut inte samma intressen som mina föräldrar eller brorsa då de är totala träningsfreek *S* Min bror är svensk ironman och min pappa cycklar till landvetter flygplats där han jobbat som en liten träningsrunda. Så man behöver ju inte ha samma fallenhet som övriga familjen. Så är det ju i alla familjer vare sig de är biologiska barn eller adoptivbarn.

Ethi: Klart jag vet att det krävs mer att få barn genom adoption..jag är ju inte helt dum men att påstå att det är en ren kroppsfunktion(nä det var nog inte du som sa det) gör ju att man blir lite ledsen. Till och med min mamma som har gjort båda delarna tycker inte att det är ngn skillnad. Det spelar ingen roll hur man fått barnen anser vi bara. Hon tycker dock att ett adoptivbarn kräver mer uppmärksamhet på alla frågor som kommer. För det gör det tillslut.

Klart att hade jag "bara" haft adoption som val hade jag tyckt att det var jätte stort och jag tycker det är otroligt stort och mäktigt framför allt att få barn genom adoption men samtidigt är det lika mäktigt att få barn den vanliga vägen.
Men du behöver absolut inte be mej om ursäkt..vi har ju alla rätt att säga vad vi tycker och känner!

Har läst en bok som heter Blod är tjockare än vatten Skriven av en adopterad tjej från korea. Hon heter Astrid Trotzig. Det var som att läsa om sig själv i vissa saker. Hur hon blir bemött i sverige av omgivningen och hur hon ofta får höra folk prata engelska med henne och så vidare. En jätte bra bok som jag rekomenderar.
Jag hoppas att den går att finna...jag tror jag fick den när jag gick i högstadiet men pgr av renovering hittade jag den i en skrubb..

Mina föräldrar gick inte heller ngn föräldrakurs när de fick mej. Det fanns inte då.. i alla fall inte här ute. Jag har alltid varit lite imponerad över hur mamma och pappa klarat av alla mina miljoner frågor om mitt ursprung och lyckats att förklara så bra. Och att även haft turen att få resa tillbaks med dem så många gånger har varit en upplevelse. Hade jag inte haft dem med mej när jag träffade mina bio.föräldrar hade jag aldrig gjort det mötet.

Jag har alltid vetat om var mina papper och dyl varit. Mina första kläder har jag alltid haft upphängda i en liten fiskelåda med ngr singalesiska saker i som min fotlänk jag hade på mej och ett halsband med namnet inoka inristat som jag fick av mina bio.föräldrar.
Papprena om min adoption har varit jätte svåra att tyda. De är suddiga och slarvigt skrivna. Så jag tror att allt är bättre ordning nu för tiden. I alla fall hoppas jag det.

Måste fråga er en sak jag funderade över då jag läst en bok om en adopterad tjej från korea..
Hon skrev att när hon ser en annan adopterad så känner hon samhörighet med den, trots att de inte känner varandra, men som att de delar ngt gemensamt pgr av att de båda är adopterad..
Känner ni som är adopterade så?
För jag kan inte riktigt säga att jag gör det. Kan vara nyfiken om jag ser ngn som ser ut som en indier eller singales om varifrån de kommer men inte så att jag känner ngn slags samhörighet.

Vietnammamma: jo då är det klart man blir lite nyf
Fast bara för att berätta hur pinsam jag kan vara ibland så när jag var hos läkaren i förra veckan för undersökningen jag gör varann vecka för koll på min grav så var det en mörkhyad läkare där..och jag är sååå pryd och tänkte vända i dörren men äh, han skulle väl endå inte göra undersökningen trodde jag då min vanliga läkare var där med. Men va fel jag hade..Väl uppe i den hemska stolen vilken jag har problem i vanliga fall att ta mej upp i då jag är 140cm lång och lägg till foglossning på det så blir det problem..men väl uppe så säger min läkare att - det är väl ok att Jonas gör undersökningen??
kunde inte med att säga annat än ja..
Så med han i en possition jag inte direkt gillar så började min käft glappa som alltid när jag är generad.. det blev 100 frågor på 5 min..
Som var är du född
är du adopterad och eftersom han var det så skämta jag och sa att ja det ärklart du heter ju jonas...
Hur dum får man bli och varför blir man alltid sån??? *S*
Hade ju inte tänkt fråga sånt annars.