Adoptivbarn

Ja det är sorgligt hur vissa ser på oss adopterade. Ofta tycker jag dessutom det är andra adopterade som har vissa åsikter om att de hade haft det bättre i sitt hemland (adopterade här på FL och även forskare/politiker som själva är adopterade, speciellt en person som är kritisk till hela adoptionsgrejen).

Själv har jag bara positiva upplevelser och blir ledsen över sånt snack om att vi skulle längta hem (hur kan man längta till något man inte känner till). Jag är ju adopterad från Sverige så jag har ju inte heller upplevt någon rasism/mobbing och dylikt så kanske det har varit lättare för mig än för andra adopterade. Men alla jag känner som är adopterade har bra kontakt med sina föräldrar och mår psykiskt bra, har bra jobb etc.

Man placeras ibland in i nåt fack, som att folk tar för givet att man mår psykiskt dåligt, att man riskerar att ta självmord, att man blir kriminell eller bara allmänt utanför samhället. Så är inte fallet med någon adopterad jag känner.

Ibland känns det som man måste gå omkring och bevisa hela tiden att man mår bra och trivs med livet som adopterad.

Håller med Angla, att dessa människor med förutfattade meningar tycker jag synd om, hur klarar de av att leva i vårt samhälle med mångkulturella värderingar och mångfald. De måste verkligen må dåligt av att se alla adopterade gå omkring

emcjoh: Nej det var absolut inte dig jag menade. Det var mest en annan person som figurerar i debatten i media som ska kalla sig forskare och politiker jag syftade på.

Självklart om man känner att man haft en dålig barndom och att man tycker det är tråkigt att vara adopterad så ska man få uttrycka det. Man ska givetvis dela med sig av sina egna erfarenheter till andra. Det har man all rätt att göra.

Men jag menar mest att man inte kan överföra sin egen upplevelse på andra, för vi är ju olika individer och bara för att några adopterade känt att de haft jobbigt så innebär ju inte det att alla känt så. Det var mest det jag ville få fram.

Och även om säg jag själv hade haft en dålig erfarenhet som adopterad så hade jag nog i alla fall ändå varit positiv till själva adoptionsfenomenet eftersom jag tycker det är ett bra sätt att bli förälder på och ett bra sätt att bilda familj på.

Och sedan så tror jag även att läget är annorlunda idag. Med risk för att reta upp bio föräldrar så skulle jag gissa att adoptivföräldrar är (om man tar ett genomsnitt) bättre pålästa, har större förutsättningar etc för att ta hand om ett barn. De har oftast längtat länge efter barn, adoptivbarn är aldrig oplanerade, få föräldrar är så utredda som adoptivföräldrar. Det görs aldrig på bioföräldrar.

Nu talar jag ju om genomsnitt, och inte individuellt för självklart finns spektrum av bra och dåliga föräldrar även inom adoptivföräldrarnas värld.

Men genom att vi har så grundliga utredningar idag av adoptivföräldrar så är det nog mer sällan att det slinker igenom någon totalt opassande. Det kanske var värre förr i tiden vad vet jag.

Jag tror inte mina föräldrar gick någon utbildning heller. Det var på 70 talet. De var fosterföräldrar till en början som sedan tillfrågades om de ville adoptera mig.

Men jag tänker såhär. Om man inte är intresserad av barn om man inte skulle kunna ge ett barn det bästa, om man inte känner det är så viktigt med barn, så adopterar man ju heller inte.

Det finns nog inte så många som genomgår en adoption, som inte vill ha barn. Så jag tänker att i de flesta fall är ju barnet högst efterlängtat.

Sedan så kan det ju finnas föräldrar som totalt missuppfattat hur en föräldraroll och uppfostran ska se ut. Jag känner inte till din historia emcjoh, har du någon kontakt med dina föräldrar idag?