Adoptivbarn

Jo, jag försökte förklara att jag aldrig i livet vill framställa det som någon tävling redan i den andra tråden. Men måste fortafarande hålla med Ethi om att graviditet ÄR en kroppsfunktion, utan att lägga någon värdering i det! Ber ännu en gång om ursäkt ifall något blivit ledsen av mitt sätt att uttrycka mig.

Om jag skulle kunna få kringgå just det där med att graviditet kommer utan ett sexuellt möte ( i de flesta fall) och fokusera på det som allt handlade om från börjam nämligen konstiga inställningar till adoption, så har jag under de senaste dagarna faktiskt varit så fräck att jag frågat några vänner och bekanta hur de egentligen ser på adoption.

Jag fick tyvärr åter svaret från en person (en kvinna i 35-årsåldern, som jag i vanliga fall ser som klok och sund på alla sätt), att de som adopterar ju självklart kommer att vara avundsjuka på andra som fått "egna barn". Den här gången blev jag faktiskt riktigt ledsen. Jag insåg för första gången, att OM vi får lyckan att adoptera ett barn så kommer det finnas människor som ser på mig med medlidande alltså? När jag frågade om varför hon trodde det så svarade hon: "Ja men, alla VILL väl låta sig själva leva vidare genom sina barn. Det är ju reproducering som liksom är meningen med livet? Om man inte fungerar så är väl det en form av amputering i sig. Man fungerar inte för det ändamålet man föddes till. För mig skulle det vara otroligt förödmjukande."

Jag frågade om hon kände några adoptivföräldrar som verkade vara bittra och ledsna, och då hänvisade hon till en adopterad tjej som hon delat gymnasieklass med och sa: "Det var så tydligt att hennes mamma inte kände sig som en riktg kvinna med god självkänsla, för hon överöste dottern och sig själv med materiella ting och dyra kläder hela tiden. Det var väl något slags plåster på såret antar jag."

Tillsammans med den första kvinnan, som uttryckte att de andra på föräldrautbildningen skulle vara avundjuka på oss som åtminstonde har ett biologiskt barn, så blir det alltså två personer i min bekantskapskrets, som skulle tycka synd om mig om vi får adoptera ett barn. Det känns väldigt frustrerande att tänka på det, för då kanske det finns ännu fler?

morgonsolan

Äldre 19 Feb 09:49

#41

jag rättar: "Om jag skulle kunna få kringgå just det där med att graviditet kommer AV ett sexuellt möte ( i de flesta fall)" ska det ju naturligtvis stå!

morgonsolan

Äldre 19 Feb 11:22

#48

Blir ledsen för din skull, och för din mammas skull som inte hade

Den som skrev att de som är emot adoptionen åker ut ur bekantskapskretsen: Jag håller med! Men det blir svårare i de fall där människor säger som mina två bekanta. De är alltså helt ok med att andra vill adoptera, men de är övertygade om att det är synd om dessa människor. Jag vet inte vart jag hamnar... Jaja, vi har inte ens påbörjat hemutredning, så det kanske är därför jag känner mig sårbar, dubbel och som i ett gränsland. Jag är övertygad om att jag hittar rätt bland både känslor och kompisar när framtiden blir mer säker och tydlig. Hoppas det iallafall!

emcjoh skrev 2008-02-19 10:48:22 följande:

Min mamma kände sig med en säkerhet på ca:100% som kvinnan som var vän med Morgonsolan.Hon ville nog kunnat reproducerat sig själv o. se likheter mellan sig o. barnet (som istället blev jag). I vårt fall spelade det nog också in att min mormor var ytterst neg. inställd till adoptionen o. därför inte såg mig som sitt barnbarn. Det kan inte ha varit så lätt det heller.... Usch vad ego dethär blev, som ngt terapisamtal el så (skulle kske iofs behövas det med).Men även om föräldrar blir ordentligt utbildade, ÄR det ju svårare med omgivningen, släkt o. vänner. Tyvärr har jag ingen lösning nu men fömodligen är ju enda möjligheten att försöka förändra människors inställning på sikt. Och så är vi där med svenskheten i den andra tråden..... VAD trött jag bliir.

morgonsolan

Äldre 19 Feb 11:24

#49

"..Som inte hade stöd från sin mor" skulle det stå! (vet inte vad det är med mig och mitt tangentbord i dag )

morgonsolan

Äldre 19 Feb 12:10

#53

Låte ju hur rimligt som helst! Önskar att jag blir stark nog. Den här "vännen" är tack och lov mer en bakant än en vän. Så jag kan också välja att helt enkelt avstå från låta våra drömmar om framtiden missfärgas av hennes negativa inställning genom att inte träffa henne. Men det bekymrar mig, att inställningen ens finns. Jag kanske får acceptera det och försöka att förändra på lång sikt som någon så klokt tidigare skrev.
Fru hemlig skrev 2008-02-19 11:42:26 följande:

Varför inte bara säga till vännen att det är inte synd om mig för jag vill adoptera!! Om du inte vill adoptera gör mig inget men jag förutsätter att du efter det här samtalet inser vilke lycka det är för oss att bli föräldrar via adoption och jag kommer inte att acceptera att du ger uttryck för att det skulle vara ngn sorts misslyckande för oss. Om hon är som du säger klok i övrigt borde hon förstå det.

morgonsolan

Äldre 19 Feb 13:42

#56

Vilken fantastisk historia du har med dig. Måste dock påpeka, att även om det läkte mycket, den där återresan, så är det DU som lyckats göra ta med dig allt detta och vända din inte helt fördelaktiga barndom till något som blev ljust, gott och positivt. Du verkar vara en oerhört stark och modig kvinna. fortsätt gärna att berätta om dig själv, alltid!

emcjoh skrev 2008-02-19 13:36:32 följande:

Tack det värmde!Det som hjälpte mig att få distans till detta var återresan "hem". När mina syskon berättade hur min mor sökt o. sökt föjäves efter mig bla. med hjälp av Frälsningsarmén.Hur hon o. dom skrev brev åt alla möjliga håll för att söka efter mig. Pga. felaktigheter eg. missförstånd i papperen misslyckades hon, så tyvärr hann jag inte träffa henne innan hon dog. Men s o m det läkte... Idag pratar jag med dem i tfn ungefär 1 gång/mån o har familj i två länder istället

morgonsolan

Äldre 20 Feb 07:43

#59

Du har rätt och det stärkker mig att läsa det! Får väl helt enkelt inventera lite i min bekantskapskrets om det förefaller sig relevant i framtiden. För jag mår inte speciellt bra av att höra de där sakerna, även om jag vet att jag borde kunna bara strunta i det. Jag är som sagt fortfarande i ett läge där allt känns väldigt känsligt för mig.

Vietnammamma skrev 2008-02-19 20:17:55 följande:

Jag kan säga att skulle mina vänner uttrycka sig beklagande för oss för att vi adopterat eller uttrycka att de förstår att vi sörjer att vi inte fått biologiska barn och anser att vi inte är lika mycket föräldrar till vår son som de är till deras biologiska barn så hade jag inte umgåtts med dem mer. Vi har många vänner som fått barn på alla möjliga sätt, vissa är homosexuella som fått barn på sitt vis, andra kämpar med IVF och vill inte adoptera om de inte lyckas, vissa har valt att leva utan barn, andra har fött mängder med barn och har hur lätt som helst för att bli gravida och föda barn, andra har adopterat liksom vi. Och INGEN av dessa har någonsin visat eller antytt att vi inte är riktiga föräldrar osv, inte ens de som väljer att leva barnlösa om det inte fungerar med IVF. I övrigt bryr vi oss inte om vad andra tycker och tänker om oss, om de tycker synd om oss för att vi får barn genom adoption så får dom väl göra det, alltså om det är bekanta så skiter jag i det fullständigt. Vi vet hur vi känner för vår son, vi har fått den bästa pojken i hela världen och vi är så lyckliga över att vi blev föräldrar till just honom och saknar inte på något sätt upplevelsen i att inte ha fött honom osv, vi hade inte kunnat göra ett sådant fantastiskt barn själva, hahaha! Det räcker för oss att vi vet om detta, men visst, hade någon nära vän uttryckt sig på detta sättet hade den åkt ut med huvudet före, ingen förlust att bli av med en sådan "vän".

morgonsolan

Äldre 20 Feb 12:07

#67

Va? det är ju nästan skrattretande vad idiotiskt, haha! Alltså att alla adopterade skulle sitta längst fram. På något sätt kan jag läsa påståendet med min svärmors röst... det hade kunnat vara hon som sa något sådant .

Själv är jag inte adopterad, och satt längst fram i klassrummet för att jag var närsynt.

Vietnammamma skrev 2008-02-20 08:40:59 följande:

Något som stör mig också är att "alla adopterade sitter längst fram i klassrummet för de vill synas och höras"....Om det vore sant så är inte jag adopterad. Inte maken heller. Vi satt snarare längst bak i klassrummet, jag avskydde att redovisa inför klassen. Jag avskyr att höra "alla adopterade" över huvudtaget, vi är INDIVIDER som alla andra med olika personligheter osv, även om vi är adopterade så är vi inte stöpta i samma form.

Adoptivbarn

INNEHÅLL