Jag är lite nyfiken på det här att vara bonusförälder.
Du som är bonusförälder, hur lång tid tog det innan barnet/barnen accepterade dig?
Jag förstår att det är svårt att "gå in i" en familj, hur gör man för att det ska gå så smidigt som möjligt?
Är det vanligt att man "misslyckas" som bonusförälder, till den grad att förhållandet med mamman/pappan tar slut?
Tacksam för svar!
För min del gick det väldigt smidigt men jag kände å andra sidan bonusen sen innan. Mao blev jag accepterad mer eller mindre direkt. Hur vanligt det är att man misslyckas har jag ingen aning om men se till att vara dig själv bara så kommer det att gå bra.
Jag flyttade in hos min sambo jan 2oo1 och jag vart väl helt accepterad sommaren 2001, innan dess sa den älsta ofta "Sara NU kan du åka hem" 
Jag har haft enorm tur, det vet jag. Träffade mina bonusbarn första gången för 2 år sen och kände mig accepterad redan från början. Vi kommer jättebra överens och allt flyter på väldigt fint. Jag flyttade hem till dem i somras och det är klart att lite annorlunda har det blivit sen man bor med dem, emellanåt får man säga ifrån och ibland blir man galen på kringspridda prylar etc....
Överlag så tror jag att för att komma in i en familj smidigt så bör man dels vara sig själv och inte förställa sig, försöka vara ödmjuk och se saker ur barnens synpunkt och visa intresse för dem och vilka de är. Förhoppningsvis är hemmets befintliga regler sådana som man instämmer i, annars får man ta ett snack med sin partner och försöka kompromissa sig fram till vad som ska gälla i hemmet.
En viktig sak att tänka på är att även om barnen verkar "acceptera" en så kan man lite grovt säga att Det tar lika många år som barnet är när man skiljer sig att helt inse att mamma och pappa inte kommer vara tillsammans igen.
Min minsta bonus var 4 år när vi träffades. Nu är hon 7. så sent som för ett år sedan tyckte hon att jag och mammans nya sambo kunde flytta ihop och så kunde mamma och pappa flytta ihop istället.
Det handlar inte om att hon inte tycker om mig eller bonuspappan. Men barn till skillda föräldra bär alltid på en önskan att föräldrarna ska flytta ihop igen.
Mina bonusbarn tog mer eller mindre emot mig med öppna armar. De var positiva och trevliga redan från början. Men accepterade mig som en riktig familjemedlem tror jag inte att de gjorde förrän vi flyttade till ett nytt hus tillsammans allihopa. Innan dess var jag nog ändå mest "någon som var på långvarigt besök" hos dem. Sen när jag och min sambo fick vårt första gemensamma barn tillsammans så svetsade det ihop familjen ytterligare och nu är det ingen tvekan om att de accepterar mig.
När det gäller att "göra det så smidigt som möjligt" så är jag faktiskt inte så säker på att man skall göra det så smidigt alls. Jag tror att det är viktigt att man skapar sig ett nytt gemensamt liv (för alla i familjen!) så att det inte blir så att man som bonusförälder måste ändra och anpassa hela sitt liv och sin personlighet efter den "gamla" familjen. En sådan konstellation kommer bara leda till att bonusföräldern blir olycklig i längden. Barnen kommer inte heller att acceptera en bonusförälder som bara försöker "smälta in" eftersom man ändå aldrig kan bli en del av den ursprungliga familjen. Bättre då att bygga någonting nytt tillsammans. Detta är i alla fall det som mina bonusbarn har tyckt varit positivt. Vi har startat ett nytt liv tillsammans allihopa där vi alla är lika delaktiga och lika viktiga!
Min yngsta bonusdotter var 5 år när jag träffade hennes pappa. Hon gillade mig först men sen när jag flyttade in och hon förstod att hon och syrran och pappan inte längre skulle vara ensamma ihop på samma sätt blev hon mycket svartsjuk. Hon surade mot mig och sa till min man att han väl kunde ha frågat henne innan han gick och skaffade tjej;) När det hade surats ett par månader föll det sig så att jag skulle passa henne en hel dag. Både hon och jag protesterade först men av praktiska skäl fanns inget val. När min man och hennes syrra lämnat huset var vi lämnade åt varandra. Vi gick surmulet ut på en promenad och sen lossnade allt så sakteliga. Vi kollade ekorrar i skogen etc. när min man kom hem var vi kompisar och har varit det sedan dess (mer eller mindre såklart...) Detta är 6 år sedan. Så, ensamkontakt med barn är mitt råd för att bli accepterad som bonusförälder.
Jag och min bonus fick jättebra kontakt nästan med en gång, men jag hade ju mycket erfarenhet av barn sen tidigare för att jag jobbat på förskola och så var han bara 2,5 år. Sen fick jag rå om honom alldeles själv en del när pappan jobbade, och jag hämtade och lämnade på dagis för det låg närmare min skola än pappans jobb så det hjälpte till att stärka relationen.
Känns verkligen som vi har en relation som kommer att vara för resten av livet, även då han blivit vuxen och flyttat hemifrån. Han är ju egentligen mitt första barn på ett sätt.
Och när jag födde min son, så förstod jag att det är ingen som helst skillnad på den kärleken jag känner för dem båda.