***Skelleftetråden***

Oj,inte kul då ens djur måste lämna jorde livet,oavsett vilka djur det än är...*kram till dej *

Så där är det för mej med,då jag kommer till pappa så förväntar jag mej att både mamma och hundarna & katten ska komma,men ingen av dom gör det...
Pappa har nu träffat en ny kvinna,det verkar seriöst,hon målar & gör om hos honom,känns bra,tror mamma trivs i "sin himmel" då hon donar på...
Vad gäller deras djur så blev dom gamla allihopa ,så alla barnbarnen har upplevt dom och sakar dom idag...

Vi "hade" en katt,en norsk skogkatt,som fick ungar förra året,då hon kom hem och såg att en " inte var borta" blev hon så sur att hon "stack"
Sen har vi inte sett henne,nu har hon varit borta sen i aug,skulle gissa att rävarna fått sej ett skrov mål...Men,vem vet,en dag kanske hon kommer hem igen..´Hoppas verkligen,hon va så speciell

En mycket underlig fråga kommer här...
Vad tror ni att ni skulle göra om ni får veta att ni har en ovanlig sjukdom,som har dödlig utgång om man inte får hjälp i tid...
Man kan alltså bli botat om det inte går för långt, man kan "skjuta" upp sjukdomen ett tag med medicin,men måste i regel byta ut ett organ...??

Hur planerar man framtiden /nutiden efter ett sånt besked ??
*undrar och rycker på axlarna*

JAg vet,en mycket underlig fråga,svårt att svara för man vet inte föräns man varit där...MEN hur tror ni att ni skulle reagera ??

*undrar*

Nej nej...Mamma kisse blev sur då hon såg ena ungen,så det är mamman som dragit all världens väg..Vi hoppas på dom där solskens historierna du vet...
"efter 2 år kom skrållis hem"...Osv...

Jag känner mej inte rädd att dö,men jag känner en enorm rädsla att "lämna" mina två äldre kidz...har alltid gjort det,oavsett sjukdom eller inte...
men just nu käkar jag en ny medicament så får man se vad tiden lider...
Det känns mer som bara ett "töcken",eftersom dom bara "misstänker" fel...
De dom misstänker är en lever sjukdom,jag har efter en Op för många år sedan (14år) fått förstörd lever & bukspottkörtel..Och ja,nu stiger värden som aldrig förr..Känns som jag bor på sjukan...
Jag fick magproblem då min lilla var 2 månader, och ev.är det inte Crohns som dom tror utan detta...Ska till läkarn i veckan,får väl se vad som sägs då...Jag känner mej faktisgt lugn,men ändå känns det som att jag har så otroligt mycke funderingar kring livet...Och så känns det som så att om jag har klarat mej i 14 år med behandlingar då jag legat inne i perioder på lassa,så borde jag klara mej flera år till...

Så höll min katt på som bodde hemma hos mams & paps,men hon kom alltid tebx,precis som din,utom sista gången,men då försvann hon på hösten och så sa en granne att han sett en katt gå in i en lada och att det hörts ljud därifrån.
DÅ hade förmodligen kissen våran varit insöad i ett par månader,så hon var såååå mager så pappa fick ta bort henne,hon va runt 20 år...men oj va ont de gör i hjärtat minsan

Jag vet inte heller än hur jag ska reagera om jag ska va ärlig,..
Jag och maken har suttit och prata om de mest hela helgen,känns lite underligt...
Nåväl,jo de äldre barnen har inte så bra kontakt med sin pappa och vill till inget pris bo där...Den yngsta av de två provade ett år,och vilket h-vetes år hon hade,skolan sa åt oss till slut att hämta hem henne därifrån ,så det blev "akut" då hon skulle hem...
Idag har dom kontakt med pappan,men den är obefintlig i stort sett,därför känns de inte så bra om "jag skulle måsta lämna " dom och veta att dom inte får det bra så att säga...Lillan hon har ju så många runt sej och klarar sej nog galant,men dom större har ju min makes föräldrar som "farföräldrar" , ungarna va så små då vi blev ihop och deras egna farföräldrar dog då dom var pyttisar...
Och så har mormor,en annan stor trygghet dött...Och på pappans sida finns idag bara en faster,som jag har kontakt med och inte han ,ingen av dom vill..
Ja så det är väl därför jag är rädd för att lämna just dom två...Har gått hos psykolog,men hon tyckte jag var så "positiv" och inte behövde gå där..men,men...
Fördelen är att jag kan "prata" med nästan vem som helst...Det jag vill ha för mej själv låter jag så klart bli att nämna,men annars löns de inte "va blyg" så att säga...

Jo,precis...Men man undrar ju ändå lixom...Men,men,en dag kanske vi får svar...vem vet...

Jo,de är som deras "familj" också,dom blir behandlade precis som de andra barnbarnen...
Jo nog kan man tänka lite dramtisgt i en sån här sits, det tror jag med...MEN mina äldre barn har varit utsatta för så "bisarra" saker,socialen vet inte hur dom ska handskas med detta ens...
Lika då vi hämtade hem jäntan från skolan,under 11 månader hade den familjen blivit anmälda till socialen 5 ggr av skolan.
Det var därför skola och soc samarbetade i samband med hämtningen.
DOm har haft det tufft,det är därför jag är orolig...
Jag har till och med avsagt mej underhållet för att jäntan ska få bestämma själv när hon vill åka och inte...
Men förhoppnings vis lever jag så länge att dom hinner bli 18 ialla fall

Ok...Tragisgt för din mamma,och så ung.
Var din lille bror väldigt ung då din mamma dog ??

Min mamma fick beskedet i dec och dog i mars,men hon ville inte göra ngt speciellt efter att ha fått beskedet,bara vara med och ha familjen nära så att säga,mamma var 59 och hade fått uppleva 11 barnbarn,så hon var nöjd.
¨Hennes önskan var att vi syskon skulle hålla i hop även då hon dött och det gör vi absolut än .
HOn ville dessutom att om vi orkade så skulle vi va med då hon dog och det var vi och det är ngt jag inte ångrar en sekund.
Men jag är inte rädd att dö,vet inte varför,bara för att lämna de två älsta barnen,men inte den yngsta...

Kunde inte se ert hus jöh...Stod att "Bildagboken byter om" -Vi målar om lite ,är tillbaka så fort färgen torkat...

Hahaha..:Så jag får väl vänta tills den torkat då