Utbrott
Jag förstår känslan av frustration och maktlöshet hos dig som förälder, men samtidigt förstår jag faktiskt inte riktigt resonemanget om jag ska vara ärlig. Första tiden är ju det mesta så "enkelt". Allt handlar om att tillfredsställa spädbarnets behov. Vad som händer när barnet växer upp är att han/hon får en egen vilja som inte enbart är kopplat till behov. De har inte heller erfarenheten eller kunskapen kring hur de ska hantera motgångar (oavsett om den beror på egen oförmåga eller för att någon annan sätter en gräns). Att barn blir arga, frustrerade, ledsna etc är inget farligt. Det är en del av att vara människa. Det viktiga är väl snarast att alla känslor faktiskt är ok och att hjälpa dem hantera sina känslor. Att börja märka att människor runt om kring en - ens nära anknytningspersoner inte minst - börjar sätta gränser och hindra är inte så lätt när man är 1 år
.
Jag har två barn. Två väldigt olika barn. Min äldsta är den rationelle typen. Den yngsta en känslomänniska. De hanterar motgångar och frustration på väldigt olika sätt. Den yngsta får mer utbrott och tårarna sprutar. Det innebär inte att storebror är mindre känslig eller mer trygg eller liknande. Han har bara ett annat sätt att möta känslor och situationer. Yngsta har oerhört stark integritet. Han vill inte bli tröstat eller ha fysisk närhet när han är arg och frustrerad. Varför skulle det vara fel eller ett misslyckande av mig som förälder?