Inlägg från: Flickan och kråkan |Visa alla inlägg
  • Flickan och kråkan

    Utbrott

    Jag förstår känslan av frustration och maktlöshet hos dig som förälder, men samtidigt förstår jag faktiskt inte riktigt resonemanget om jag ska vara ärlig. Första tiden är ju det mesta så "enkelt". Allt handlar om att tillfredsställa spädbarnets behov. Vad som händer när barnet växer upp är att han/hon får en egen vilja som inte enbart är kopplat till behov. De har inte heller erfarenheten eller kunskapen kring hur de ska hantera motgångar (oavsett om den beror på egen oförmåga eller för att någon annan sätter en gräns). Att barn blir arga, frustrerade, ledsna etc är inget farligt. Det är en del av att vara människa. Det viktiga är väl snarast att alla känslor faktiskt är ok och att hjälpa dem hantera sina känslor. Att börja märka att människor runt om kring en - ens nära anknytningspersoner inte minst - börjar sätta gränser och hindra är inte så lätt när man är 1 år .  

    Jag har två barn. Två väldigt olika barn. Min äldsta är den rationelle typen. Den yngsta en känslomänniska. De hanterar motgångar och frustration på väldigt olika sätt. Den yngsta får mer utbrott och tårarna sprutar. Det innebär inte att storebror är mindre känslig eller mer trygg eller liknande. Han har bara ett annat sätt att möta känslor och situationer. Yngsta har oerhört stark integritet. Han vill inte bli tröstat eller ha fysisk närhet när han är arg och frustrerad. Varför skulle det vara fel eller ett misslyckande av mig som förälder? 

  • Flickan och kråkan
    evelina81 skrev 2008-05-13 20:16:30 följande:
    Har en son som beter sig exakt likadant... Jag har börjat fundera på om jag misslyckats i anknytningen?? Han vill absolut inte sitta i famnen eller bli tröstad, utan vill bara skrika och rulla runt på golvet. Ofta går det att avleda eller ge honom sin snuttefilt.

    Har jag misslyckats?
    Nej, men varför gör du en sådan märklig tolkning? Om din son är jättefrustrerad för att han vill något och du hindrar/sätter en gräns som du tycker är viktig så är det väl inte det minsta märkligt om han just då inte vill ha tröst. Han vill inte ha tröst, han vill stoppa hårnålar i urtagen (eller något annat) . Det är ju egentligen enbart av egosjäl som man vill att barnet ska låta sig tröstas. Det är lätt att se det som bekräftelse på att man själv har lyckats och har rätt, men det stämmer ju egentligen inte. Varför kan inte barnet ha rätt att tycka att mamma eller pappa har helt fel? Det handlar inte om dig som förälder överhuvudtaget .
Svar på tråden Utbrott