Forum Attachment Parenting - Förälder
Varje medlem är ansvarig för sina inlägg.
  • Utbrott

    Ons 27 feb 2008 12:51 Läst 1775 gånger Totalt 21 svar
    enny signat­ur
    Visa endast
    Ons 27 feb 2008 12:51

    Jag sliter snart av mig håret! Dottern (13 månader, snart 14) har fått utbrott en tid nu. Det började med att hon kastade sig bakåt skrikandes och fäktandes när man tog bort henne från saker. Jag tyckte det var sött så log lite för mig själv och pussade på henne tills hon lugnat ner sig alt avlede henne beroende på situatuion.

    Nu däremot så blir hon vansinig när man tar bort henne från saker (kattlådan tex) om hon är på fle humör. Idag har hon skikit typ 1 timme. Hon går direkt tillbaka till kattlådan...
    Vi låter henne vara på det mesta men kattlådan vill jag itne att hon gräver i, dels för att jag tycker det är äkligt, dels för att jag tror det kan vara skadligt och främst för katternas skull.

    I övrigt får hon inte vara i soporna eller dra ner vissa ting (de få prydnadsaker som nu finns kvar).

    När hon blir arg kastar hon bara saker ikring och skriker. Jag ahr inte fått röra henne idag typ. Sedan har hon gr¨åtande vänt sig mot mig, precis som när hon vill amma. När jag tagit fram bröstet ahr hon blivit hysterisk och galltjutit och försökt tagit sig därifårn (typ gå ner fårn soffan).

    Förstår inte vad som händer... och hur hanterar man det? Nu är maken hemma och ja.. jag tar mina 10 minuter av lugn här. de behövs! Men ofta finns ingen avlasnting nöär det sker utan mannen är på skolan då. Hur gör man för at tinte bli galen? Vet att jag mår dåligt för att jag vill hjälpa henne, men det få rju motsatt effekt då jag omedvetet omvandlar det till irretation.
    En viss form av irretation uppkommer även av att jag själv inte får göra något, jag får inte kamma håret, inte äta... ja ingenting.

    Jag gör precis så som jag inte vill dvs tröttnar och ställer ner ett skrikande barn förr att sedan kamma håret (dock efter typ 15 minuters försök av att bära och kamma, ställa ner, försöka roa ja ni fattar).

    Behöver bli mer pedagogisk, försöker verkligwen, men....

  • Ons 27 feb 2008 12:57 #1

    När barnen är så små tycker jag att det funkar bäst att avleda med någon annan aktivitet. Att hindra henne ifrån att nå kattlådan kanske inte funkar?

    När jag märker att jag tappar tålamodet brukar jag sätta ner min son, men hålla mig i närheten och fortsätta prata med honom.

  • Ons 27 feb 2008 12:59 #2

    Oj, jag skickade visst! Jag skulle också skriva att om din tjej är känslig är det lätt att det blir en stor grej bara pga att hon märker din ilska. Jag tycker att det är bäst att försöka behålla sitt lugn.

  • enny signat­ur
    Visa endast
    Ons 27 feb 2008 13:29 #3

    Jo visst är det bäst att behålla sitt lugn, känns bara småt tomöjligt när inget jag gör känns som det hjälper.

    Jo hon är väldigt känslig och vart alltid jätte ledsen förut när jag sa aj.

    Att avleda är bara svårt, speciellt när energinivån är låg hos mig. Hon vill ju verkligen ha kattlådan, leksaker duger ju inte alls.

    Hur får man igenom sina egna viljor utan att barnet blir ledset?
    jag känner verkligen ett behov av att kunna kamma håret tex?

  • Fru Dina
    Visa endast
    Ons 27 feb 2008 13:35 #4

    Jag har en dotter i precis samma ålder som också får utbrott till o från. Jag har lärt mig att precis som du försöka avleda med något annat kul eller spännande (en sång tex) istället för att hindra/förbjuda eftersom det bara leder till att hon gör detta flera gånger om, alt får ett utbrott om man tar bort henne.

    Sedan igår har hon också precis som din dotter verkat ha svårt att veta vad hon vill - gråter o skriker o kastar sig omkring när jag inte förstår vad hon menar (o jag tror som sagt inte att hon vet riktigt själv heller...), men hon är inte riktigt frisk just nu, flera infektioner härjar o tänder på gång så jag hoppas det blir bättre om några dagar. Det brukar ju bli det.

    Några superråd har jag inte. Jag försöker se hur saker o ting verkar ur hennes perspektiv o försöker som sagt avleda. Ibland fungerar det att inte låtsas se att hon gör något "busigt". Ibland går ju inte det - hon vill gärna springa fram o nypa hunden eller slå på henne o det kan jag inte ignorera eller avleda lugnt o stilla eftersom det i värsta fall skulle kunna leda till att hon får ett nyp tillbaka...

    För att stå ut försöker jag tänka framåt - de flesta "perioder" varar ju egentligen en mycket kort tid men känns långa när man är mitt inne i dem. Sedan har jag haft turen att begåvas med ett väldigt stort tålamod sedan jag fick min lilla tjej. Jag som egentligen är mycket hetsig o kan ha kort stubin!

  • Ons 27 feb 2008 13:52 #5

    Tyvärr har jag inga goda råd, men jag kan tala om att min ena son är likadan. Men istället för att gå till kattlådan så brukar han ge sig på sin bror. Han har precis kommit på att det är roligt att slå sin bror i ansiktet så att denne börjar gråta. Jag brukar då säga ifrån att man inte får slåss, plus att jag bär bort honom från brorsan och försöker avleda. Men på fem röda så är han tillbaka igen och slår sin bror på nytt. Och så tittar han på mig och skrattar. Och man känner irritationen stiga...

    Dessutom får båda barnen också utbrott när jag tex. lyfter ned dem från gungorna eller när de inte får blåsa såpbubblor när de vill. Jag har nästan börjat att undvika dessa saker för att slippa utbrotten.

    Antagligen så är detta en viktig period i barnens utveckling och man kan bara fortsätta säga till, bära bort och avleda och så småningom går det över. Men man får nog inte vänta sig några snabba resultat. Det är så oerhört tålamodsprövande bara. Skulle gärna vilja ha lite kloka råd jag med.

  • Ons 27 feb 2008 14:14 #6

    Jag tänker att mycket av din energi går åt därför att du blir irriterad och sen får dåligt samvete för att du blir irriterad. Lätt att låta bli, jag vet.

    Sen undrar jag vad som är ditt mål. Nöjer du dig med att det blir som du bestämt, eller är det viktigt för dig att du är överens med din dotter? Tycker du att det är jobbigt för att du gör henne ledsen?

  • enny signat­ur
    Visa endast
    Ons 27 feb 2008 15:23 #7

    Jag har dessväre inte begåvats med samma tålamod, men med en stor portion av försök. När ajg inser att jag gör fel, tar jag ett djupt andetag och ber om ursäkt och försöker igen.

    Att avleda fungerar sällan om det inte är väldigt aktivt, hon är en väldigt bestämd tös. HAr inget supersätt att avleda på, att snurra runt fungerar ibland, men när de tinte gör det blir ho nsuperledsen av det...

    nu har hon ammat och somnat iaf, kanske blir det bättre sen. I dag känns extremt, men hon är snorig och grejig (ont i magen)

  • enny signat­ur
    Visa endast
    Ons 27 feb 2008 15:25 #8

    lilla hand: jag tycker inte de tär en ok konsekvens att hon blir ledsen. målet äratt kunna göra de saker ajg anser mig behöva utana tt det gör min dotter ledsen

  • Ons 27 feb 2008 15:33 #9

    Jag förstår inte riktigt. Om du anser dig behöva göra något annat än att sitta med dottern i famnen, får hon inte vara ledsen för det? Hon behöver väl inte tycka likadant som du?

  • enny signat­ur
    Visa endast
    Ons 27 feb 2008 16:09 #10

    lilla hand: Nej hon behöver itne tycka lika som mig, självklart inte. frågan är dock om det ska innebära att hon behöver vara ledsen?
    Jag vill hitta andra metoder, att det ksotar hennes lycka tycker ajg inte är acceptabelt

Logga in
Bli medlem
Svara i tråden...

Innehåll