Utbrott

Men inte tror du väl att hon blir olycklig för att hon är ledsen? Ibland är det ju oundvikligt.

Vad händer om du tar henne med dig från kattlådan och gör något som du vet att hon tycker är roligt?

lilla hand skrev 2008-02-27 16:15:31 följande:

Menade mer gällande mina egna behov så som fixa håret, gå på toa osv. nu är det löst med att jag fixat en fläta som räcker i 2-3 dagar...
Nja hon tycker kattlådan är kul + att vara ute. men då behöver hon kläs på och de tär ju inte kul i hennes tycke (inte oftast iaf).
jo kanske akn man byta dne mot glasverandan *filurar*

wickz: ja, såklart strävar man efter att lösa konflikterna på ett sådant sätt att alla blir nöjda efteråt. Men även om hon fortfarande är ganska liten, är det inte fel att visa att det finns fler viljor än hennes egen.

Tycker du att dina behov som t ex toabesök, hygien ska stå tillbaka för att dottern inte ska bli ledsen så tycker jag att du gör henne en stor otjänst. Hon behöver lära sig att allas behov är viktiga, även om såklart hennes oftast måste gå före.

Och nog måste det väl finnas någonting som hon gillar att göra inomhus förutom att leka med kattlådan???

lilla hand skrev 2008-03-01 10:37:13 följande:

nej inte mycket.. eller jo självklart imellanåt. hon läser gärna sagor och leker, men inte när hon är på bushumör. klättrar i fönstret och är på balkongen fungerar dock oftast.

fast att hon blir ledsen och gråter tycker jag är en stor kostnad. jag är helt säker på att hon vet att det finns fler viljor än hennes

Jag funderade på det där med kattlådan. Om du har den t.ex. på toaletten så kanske det funkar att sätta dit en grind med spjälor som släpper in katten men inte dottern?

vi har inte plats på toa för den (dessutom skulle vi inte stå ut emd att vara där då...).
Hon skulle sticka in huvudet och fastna i springor och i annatfall skulle inte aktterna ta sig igneom. dessutom skulle det behöva vara ett jätte område ikring föra tt hon inte skulle nå lådan.
Jätte bra tanke, dock har vi varit inne på den som du nog ser av svaret :)

Har en son som beter sig exakt likadant... Jag har börjat fundera på om jag misslyckats i anknytningen?? Han vill absolut inte sitta i famnen eller bli tröstad, utan vill bara skrika och rulla runt på golvet. Ofta går det att avleda eller ge honom sin snuttefilt.

Har jag misslyckats?

Det är ju omöjligt att svara varken bu eller bä på en sån fråga, men jag har upplevt liknande situation då barnet inte vill bli tröstat och jag har då tolkat det som att de är frustrerade över något och inte lyckas förmedla det. Vill därför absolut inte bli "tröstad" utan vill bli förstådd. Och det är inte alltid så lätt som liten...

Hej! Ja har precis samma nästan som du!!! Min son kan få väldiga utbrott och det händer oftast om jag blir irriterad och då märker han det och blir ledsen...det är hemskt för hellst vill ja ju vara på topp jämt men ibland går det bara inte...ja undrar om det kan vara tänder eller att han har ont någonstans! det är jobbigt eftersom man känner sig så maktlös och undrar vad man gör för fel!!!  Det här är min andra son och hans storebror hade oxå utbrott i den här perioden så det kan ju bero på att han bara är trött, mycket intryck växandet....och att det är en del av utvecklingen. Sen har ju alla olika temperament och blir olika arga! Är SUPER jobbigt att inte veta vad det är för fel...och det har blivit värre sen han börja på dagis och det känns som att ja bara jäktar hela tiden och inte hinner slappna av med min son längre för det finns så mycket som ska göras...Du är inte ensam och ja vet att ALLA har det jobbigt ibland och du känner ditt barn bäst!!! Ja brukar försöka ta det lungt bara, men irritation uppstår när man inte vet vad felet är, kan hjälpa att be om hjälp av t.ex. mamma eller kompis ( du kanske behöver avlastning) vet inte men lycka till och ja ska nog gå till vårdcentralen för ibland är det svårt att veta om det är trotsutbrott eller om han kanske har ont eller känner obehag av tänder ( öronen kankse) ???? FInns många som har olika uppfostringsmetoder och lösningar på problemen med deras barn men lyssna bara på dig själv och inte på dem som tror sig veta bäst om allt. Alla har olika bekymmer och ingen är perfekt.  Lycka till 

Jag förstår känslan av frustration och maktlöshet hos dig som förälder, men samtidigt förstår jag faktiskt inte riktigt resonemanget om jag ska vara ärlig. Första tiden är ju det mesta så "enkelt". Allt handlar om att tillfredsställa spädbarnets behov. Vad som händer när barnet växer upp är att han/hon får en egen vilja som inte enbart är kopplat till behov. De har inte heller erfarenheten eller kunskapen kring hur de ska hantera motgångar (oavsett om den beror på egen oförmåga eller för att någon annan sätter en gräns). Att barn blir arga, frustrerade, ledsna etc är inget farligt. Det är en del av att vara människa. Det viktiga är väl snarast att alla känslor faktiskt är ok och att hjälpa dem hantera sina känslor. Att börja märka att människor runt om kring en - ens nära anknytningspersoner inte minst - börjar sätta gränser och hindra är inte så lätt när man är 1 år .  

Jag har två barn. Två väldigt olika barn. Min äldsta är den rationelle typen. Den yngsta en känslomänniska. De hanterar motgångar och frustration på väldigt olika sätt. Den yngsta får mer utbrott och tårarna sprutar. Det innebär inte att storebror är mindre känslig eller mer trygg eller liknande. Han har bara ett annat sätt att möta känslor och situationer. Yngsta har oerhört stark integritet. Han vill inte bli tröstat eller ha fysisk närhet när han är arg och frustrerad. Varför skulle det vara fel eller ett misslyckande av mig som förälder? 

Nej, men varför gör du en sådan märklig tolkning? Om din son är jättefrustrerad för att han vill något och du hindrar/sätter en gräns som du tycker är viktig så är det väl inte det minsta märkligt om han just då inte vill ha tröst. Han vill inte ha tröst, han vill stoppa hårnålar i urtagen (eller något annat) . Det är ju egentligen enbart av egosjäl som man vill att barnet ska låta sig tröstas. Det är lätt att se det som bekräftelse på att man själv har lyckats och har rätt, men det stämmer ju egentligen inte. Varför kan inte barnet ha rätt att tycka att mamma eller pappa har helt fel? Det handlar inte om dig som förälder överhuvudtaget .