Deprimerad flickvän! Orkar jag? (långt)

Hoppas de löser sig för er. Kan ni inte gå och prata tillsammans?

Ta hand om henne det kommer ordna sig med tiden, det må vara jobbigt men du får ha tålamod hon kan inte kontrollera sina känslor. Lämna inte henne då kommer hon inte kunna repa sig alls.

Lämnar jag henne lär hon ej repa sig efter otroligt lång tid, det är jag medveten om. Men ibland undrar jag om vi är tillsammans för att vi älskar varandra, har barn ihop, eller för att hon är deprimerad. Tanken slår mig ibland.
Imorgon skall vi prata med läkaren som skrev ut medicinen. Anledningen till att jag är med är för jag har lättare att säga MIN SAMBOS känslor och tankar, läkaren har märkt detta med....

Förstår din svåra situation, att leva med någon som mår psykiskt dåligt är långt ifrån lätt alla gånger. Som tur är så är ju depression ett tillstånd som går att behandla.

Vad jag förstår så har din sambo en läkarkontakt, men har hon någon samtalskontakt? Det låter ju som att hon har behov av att eventuellt utveckla gränser inom sin familj samt lära känna sitt eget känsloliv. Har hon efterfrågat psykoterapi?

Läste ditt inlägg och förstår precis dina känslor och funderingar. Jag satt själv i samma sits för några år sedan, Min flickvän fick diagnosen Panik ångest och depression. Jag "vårdade" henne i 4 år. Idag är hon frisk vi är gifta och väntar vårt första barn.

Det jag vill säga är att GE INTE UPP. Jag hade folk som pratade med mig och sa åt mig att jag måste sluta upp med att vara där för min flickvän och att det aldrig skulle gå osv. Det gjorde mig så jävla förbannad.   Jag hade velat höra det jag just skrev. Ge inte upp det blir bättre tro mig det kommer verkligen bli bättre även om det är jobbigt just nu. Min flickvän kunde inte heller svara i telefon eller gå utanför dörren då hon hade social-fobi. Riktigt jobbig sits då hon hade väldigt svårt att träffa läkare osv. också. Vi provade MASSOR med mediciner innan vi hittade den rätta. Hon har ju slutat med den nu iom att vi väntar barn.

Exakt samma sits som mig....... Hon sade inte som det var till läkare eller psykolog. Hon gick även på samtals terapi med en kurator 2 ggr i veckan. Och dagens vårdsammhälle tar inteh and om psykiskt sjuka såvida dem inte står med snaran runt halsen. Varje dag hade jag skräcken med mig att när jag öppnar dörren så kanske hon har tagit sitt liv. Det var fördjävligt

Anonym (Maktlös?) skrev 2008-02-29 01:25:51 följande:

Ni måste ju ha känslor för varandra på ett eller annat sätt om ni fortfarande bor och lever ihop, sen är det fel på en om man inte kan tycka synd om sin partner när den befinner sig i en kris och inte vill hjälpa till.
Sen var barnet ert gemensamma visst, kämpa och stå ut för barnet ochså om du ÄLSKAR henne och har känslor för din sambo.
Alla upplever nån kris i ett förhållande hur vore det om alla gick sin väg bara för att ens partner mådde dåligt och var deprimerad? Ska det inte vara så att man ska vara där för varandra i både bra och dåliga stunder och ställa upp för varandra? Ni kommer nog övervinna detta en depression kan vara ibland en kort ibland en lång period, hjälp från läkare och stöd från familjen är bästa medicinen.

Har hon inte blivit bättre av medicinerna?

Vad jag förstått så kan det vara svårt att få bra hjälp när man är psykiskt sjuk, och uppenbarligen är din flickvän i behov av mer hjälp än bara medicin. Får hon prata med någon, en psykolog eller kurator?

Kanske skulle hon kunna få någon typ av kontaktperson eller stödperson som hon kan ringa istället för dig. Jag förstår om det blir tröttsamt att "leka" psykolog, och det är ju faktiskt som du själv är inne på, att det är ju inte din uppgift även om du självklart ska finnas till hands och stötta din flickvän.

Du kanske ska kontakta din flickväns läkare och förklara er situation, så kanske de kan hjälpa er vidare.

Toka: hon har sitt första möta med sin öppenvårdskontakt i vuxenpsykiatrin nu nästa vecka tror jag. Jag vet inte vilken behandlingsmetod hon/han använder eller det fungerar men jag tror att min sambo behöver både psykoterapi (eftersom hennes känslomässiga "hinder" ligger till följd av konstig uppfostran) och KBT (för att lära sig att "tänka om" i den grövsta benämningen)...

Anonym (45): jag blir glad för er skull, det är skönt att höra att det (kan) finnas en väg ut ur detta...

medicinen (citalopram 20mg) har nog inte riktigt full effekt, men börjar nog snart träda i kraft. Hon har tagit de i snart 2 veckor. Jag blir så arg på henne när hon inte fattar att hon måste tillfälligt bryta kontakten med sin mamma för att hon ska kunna repa sig.
Vi ska prata med läkaren imorgon så jag hoppas att det kan bli nya positiva besked då...