Deprimerad flickvän! Orkar jag? (långt)
Hej, nu vet jag inte riktigt vart jag ska börja men jag vet bara att jag är väldigt rädd. Rädd för att min flickväns psykiska ohälsa ska ta slut på vårat förhållande.
Hon har mått väldigt dåligt senaste månaderna och fick för några veckor sedan diagnosen depression och är numera medincerad (även med behovs-medicin). Hon har ingen (nåja, nästan) kontakt med sina känslor och har svårt att uttrycka sina känslor i ord utan hon förblir oftast tyst, oavsett hur arg hon är. Dvs att hon håller inne med mycket för att för eller senare få ett raseriutbrott (på mig såklart). Jag anser (och hennes psykolog+läkare) att hennes mamma har och (även nu) vållar psykiska problem. Hennes mamma är märklig, hon lyssnar inte, hon kör sitt eget race, hon ringer till oss hela tiden (tills jag trycker bort henne på min sambos telefon när hon ringer). Min sambo förstår att hennes mamma inte är bra för henne just nu och ibland lyckas jag övertala henne att säga till sin mamma att hon inte ska ringa så mycket nu för att min sambo behöver vila. Då slutar telefonsamtalet med att MIN sambo får dåligt samvete och gråter. Hennes mamma ger henne dåligt samvete. Nog om detta, hennes familj är inte frisk (tro mig).
Sen för några dagar sedan (när jag är borta) har hon fått något liknande ångest-anfall PRECIS vid samma tillfälle. Det är när hon har suttit sig ner vid matbordet för att äta maten hon precis lagat till sig själv och barn, (1 barn).
Då har hon svämmats över av ångest och inte kunnat äta någonting, hon har även börjat små-skaka och blivit oerhört rastlös (menar hon själv).
Jag (som anser mig ganska psykologisk) tror att anledning till att ångesten just kommer upp vid detta tillfälle beror på att tankarna och känslorna hinner ifatt henne, eftersom maten är klar, och alla sitter vid bordet. Nu har hon ej längre något att "sysselsätta" sig med utan hon sitter där med sina tankar. Bang! Säger det. Och då ringer hon mig så får jag åka hem och ta hand om allt menads hon tar behovs-medicin och lägger sig och vilar.
Jag vet inte vad jag ska göra, jag orkar inte. Jag är borta på heltid och har annat för mig som är viktigt för vårt leverbröd. Jag tar gärna hand om henne, jag älskar henne. Men jag orkar inte längre bara packa ihop och åka hem.
Jag anser mig som sagt väldigt psykologisk och har alltid varit en människo-människa som förstått mina egna och andras tankar och reaktioner.
Min sambo, är motsatsen. Går det att leva ihop?
Jag känner hennes känslor bättre än hon själv och har alltid gjort det, jag tröttnar på det ibland. Jag vill inte vara min flickväns psykolog/kurator. Jag vill kunna se på henne som min underbara flickvän och inte någon patient vilket jag gör ibland när vi pratar om hennes välmående längre stunder.
Gash! Snurrigt det blev! Hoppas någon orkar läsa iaf och ge något klokt inlägg!