Deprimerad flickvän! Orkar jag? (långt)

Hoppas du har kraft att stå ut ett tag till, för det är först efter 4-6 veckor som medicinen börjar verka, och då kan det dessutom vara så att dosen är för låg så att hon måste höja, och då tar det ju ännu lite längre tid innan tillfredställande effekt är uppnådd. Men om medicinen fungerar för henne så har ni mycket att se fram emot.

Angående psykoterapi så är KBT en slags psykoterapi. Det finns ju många sorters psykoterapi (KBT, Psykodynamisk, DBT, KT osv..) och jag hoppas att din sambo blir erbjuden någon passar henne. Viktigast är nog dock att hon trivs med terapeuten. Var inte rädda för att be om att få byta om hon inte känner förtroende för den ni träffar!

Hoppas för er skull att din sambo mår bättre snart! Ni har gjort alldeles rätt som har sökt hjälp, och då du verkar bry dig väldigt mycket om henne så har hon alla förutsättningar för att bli frisk igen! Håll ut, så ska du se att det kommer ordna sig...

Jag har varit dålig precis som din sambo och dels som namns har inne tar det tid innan ångestreducerande mediciner borjar verka och borjan av resan att bli battre ar alltid tyngst. Jag forstår att det har tar på dig och i sin tur på dina kanslor och eran relation men det kommer inte bli samre nu nar hon får hjalp. Speciellt nar du finns dar for henne och hjalper henne med avlastning. Man måste ju gora som du sager, forstå vart ångesten kommer ifrån men allra mest måste hon forstå att den inte ar farlig och den blir inte varre an nar den ar som varst, hon dor ju inte eller något och detta måste hon forstå, så nar hon satter sig ner och hjarnan inte ar igång med annat så ar det bra om hon vet vad som hander. I varsta fall i borjan kanske man får se till att annu ett moment kommer in, kanske kan de titta på TV samtidigt som de ater? Iof inte någon trevlig social grejj men just nu så hon blir distraherad... så du kan avsluta ditt på jobbet och hon sjalv får avlastning från alla kanslor.

Ge inte upp. Jag tror visst ni ar tillsammans for att ni båda vill vara tillsammans. Bara det att dins ambo ar så forandrar just nu och kanske inte alls den manniska som du blev kar i, men hon kommer tillbaka.

(sen med mamman, eftesom mamman ar ett valdigt stort ångestmoment så ar det såklart så mycket svårare for hene att bryta.. hon får ju dåligt samvete och ångest. Så bli inte arg på henne, det forvarrar bara. Forsok en annan strategi kanske.)

Jag hoppas att du orkar stanna kvar, for hennes skull, for ert barns skull och for din egen skull, om du alskar henne (vilket jag tror nar jag laser ditt inlagg).

Tank sa har: skulle du lamna henne om hon var med om en olycka och var tvungen att sitta i rullstol ett tag? Skulle du vilja att hon lamnade dig om det hande dig? Depression ar en sjukdom men den gar att bota, precis som fysiska sjukdomar. Jag forstar att det ar jobbigt, men forhallanden kan inte alltid bara vara latta och roliga heller.

A andra sidan ar det inte ditt jobb att vara hennes psykolog. Ni maste inte prata om hennes problem hela tiden, ibland ar det ok att bara titta pa en rolig film och bara 'vara'.
Stotta henne att fa hjalp, att fa traffa nagon - och om den forsta terapeuten inte funkar, hitta en annan. Men ta hand om dig sjalv ocksa under tiden. Du behover satta pa dig din syrgasmask forst, innan du kan hjalpa andra, som de sager pa flyget. :) Om du blir utbrand och gar in i vaggen kommer du inte att klara av att vara ett stod for henne eller ert barn, sa se till att fa ett andninghal for dig sjalv ocksa, vare sig det ar en kvall pa puben med polarna, traning, eller vad det nu kan vara.

Problemen mellan din sambo och hennes mamma later som att de gar langt tillbaka i tiden och det ar inget som nagon, varken hon eller en psykolog, kan 'fixa' pa nagra veckor. Men det ar ocksa de erfarenheterna som gjort henne till den hon ar, pa gott och ont. Jag hoppas for er alla tre att hon snart mar battre och att ni far en ljus framtid tillsammans.

Känner igen det där med att ha trassliga relationer och svårt att sätta ord på känslor. I mitt fall orsakade det en fyra år lång utmattsningsdepression, vilken fick mig att vakna upp och inse att det var mitt eget ansvar att ta hand om mitt liv.

Kanske är det så, att om man är en 'svag' person, så är det mycket svårare att hantera destruktiva relationer och sätta stopp. Att separarera från en förälder, hur negativ inverkan de än har, är en väldigt smärtsam process som kräver mycket mod, kraft och ork.

Jag beundrar dig (och 45) som stannar och kämpar - partners som ni är guld värda i den här typen av livskriser.

För att din flickvän ska må bra, behövs två saker:
* terapi
* sortering i sina relationer

Det ena ger nog inget utan det andra. Man måste börja i någon ända och ta små steg.

Mitt beslut att bryta från en socialt destruktiv familj tog nästan 10 år att mogna fram. Jag har svårt att stå på mig i en öga-mot-öga-situation och valde därför att genomföra det via brev. (kanske fegt - men det var mitt enda val). Jag skrev i flera dagar, tills jag var klar. Lade breven på lådan och bytte sedan telenummer, mobilnummer samt ordnade så att uppgifterna var skyddade. I mitt fall har vi ingen porttelefon eller kod, utan man måste ha nyckel för att komma in, så jag behövde inte oroa mig för oväntade besök.

Jag får fortfarande brev då och då från min familj. Jag ber en god vän läsa dem och lägga undan dem. Om det är något viktigt, har jag bett honom att berätta det för mig. Hittills har det inte varit det. En vacker dag kanske jag kan läsa dem själv - just nu är jag inte stark nog.

Min familj vet att detta inte är för evigt - utan att jag *kanske* vill ta upp relationen med dem igen en vacker dag. Om jag mår bättre - men framförallt om *de* tar itu med sina liv.

På den punkten är jag kompromisslös. Det gör ont att leva ett liv utan familj, att vara ensam på julen etc - men det är värt det. Som tur är, har jag haft underbara och tillförlitliga vänner som stöttat mig genom processen.

Varje resa börjar med ett litet steg. Hoppas det löser sig för er.

Hej Ts, det finns bara en sak jag kan säga: tyvärr så är det så att nu måste DU vara den starka i ert förhållande och ta hand om allt det praktiska.
Jag känner igen mig i beskrivningen som du gör om din tjej, då jag själv har varit där nyligen. jag förstår hur hon känner och jag förstår också hur oförstående du känner dig som inte delar hennes ångest/depression. Har din flickvän fått ångestdämpande tabletter? En vanlig biverkning när man börjar äta antidepressiva är just att man får ångestattacker och dessa är otroligt jobbiga att genomlida utan medicin. Om hon inte känner sig bättre efter 4 veckor med medicinen så se till så att hon får höja dosen eller få en annan sort utskriven (reagerade positivt först efter att fått byta antidepressiva). Och tro mig - det kommer gå över. Hon kommer bli stabilare i humöret snart och hon kommer att få "ösa ur" sina tankar till hennes psykolog och där släpper då pressen på att du ska hjälpa henne psykiskt. Det enda du kan göra just nu är att STÖTTA henne. Jag förstår hur tungt det måste vara för dig, men jag kan av egen erfarenhet säga att om jag inte hade haft min tålmodiga man som orkade rida ut stormen innan tabletterna började och terapin började verka så hade gropen varit betydligt djupare att ta sig ur. Nu säger jag inte att jag är frisk, ska gå i samtalsterapi i minst två år och äter regelbundet tabletter men pressen över att hålla allt inne och gå och fundera på allt har släppt lite då jag tvingas prata om mina känslor och tankar med min psykolog.

Lycka till och håll ut, det kommer bli bättre. Och om ni tar er igenom denna prövning och du fortfarande funderar på varför ni är tillsammans så får du ta tagi ert förhållande då.

Läser tråden med tårar i ögonen. Jag hoppas verkligen att du orkar vara kvar.
Jag fick diagnosen depressionen och panikångest, medicinerades och gick i samtalsterapi. Idag mår jag bra, även om vissa dagar är sämre än andra.
Min man har kämpat. Hur han har orkat med mig vet jag ärligt talat inte. Men oj vad jag är tacksam för att han gjorde det!!!
Han störtade hem från jobbet många gånger när jag mådde dåligt. Jag har kallat honom både det ena och det andra, och oftast har han bara svarat, "Jag älskar dig". Han tog hand om mig, 3 barn, renoverade huset, jobbade, under flera års tid. Hur orkade han?
Jag kommer nog aldrig förstå det, eller förlåta mig själv för allt han har fått utstå pga mig. Men gud vad glad jag är idag att han faktiskt fortfarande finns vid min sida.

Kan du inte be om hjälp för din egen del? Få prata av dig om vad du tycker är jobbigt. Du mår ju lika dåligt som din flickvän. Du är ju medberoende (med-sjuk?) Förstår du vad jag menar. Hitta något som stärker dig, som får dig att orka med henne. För inte är det lätt att bara finnas där, att stötta, hjälpa, och inte få någon feedback, ingen input. Ta hand om dig själv, för att orka ta hand om henne.

Jag hoppas du orkar..

Först och främst så tar det ofta ganska lång tid innan medicinen ger FULL effekt, upp till 3månader kan det ta. Ibland måste man justera doseringen och då tar det ännu längre tid...

Den första månaden man tar antidepressiv medicin kan vissa t.o.m må sämre än de gjorde innan, få nya besvär osv. Men det är bara att bita ihop isåfall för det är övergående. Så att medicinen inte hjälpt henne än behäver du inte oroa dig för, det kommer Dock hade hon kanske behövt ha någon hos sig när hon mår så dåligt. Har hon ingen vän eller syster som kan vara hos henne under dagtid?

Du har helt rätt i att du inte ska behöva vara hennes terapeut, det kommer krossa ert förhållande. Men samtidigt gör det ont i mig att läsa att du ens funderar över att lämna henne för detta. Det är en svacka, alla förhållanden har svackor, men bara de som verkligen älskar varandra tar sig igenom det. Hon kommer komma ur depressionen, även om det känns avlägset just nu. Älskar man någon så är man där i både bra stunder och i dåliga

Kan inte du prata med hennes familj och förklara läget och be hennes mamma backa? Då slipper hon ta det på sitt samvete så mår hon kanske bättre...

Tack för era svar. Jag har inte kunnat svara nu på dagen eftersom vi varit hemma båda två. Jag skulle egentligen ha åkt till pluggat idag (jag studerar) men fick stanna hemma eftersom min sambo ville det...
hon sa att hon känner sig väldigt övergiven när hon sitter i soffan när jag går till skolan. Jag förstår henne.
Vi var hos läkaren idag, det gick sådär. Hon är nu sjukskriven på halvtid för att jag skall kunna åka hem ifrån skolan med intyg. För att jag skall kunna göra omtenta om jag hamnar efter.

Men jag vet inte om jag är beredd på att göra det, om jag ställer upp på det. Jag har äntligen kommit in på den utbildningen jag velat gå länge och är så jävla motiverad. Men PRECIS när jag börjat på detta ska min flickvän fungera om en stopp-kloss. Jag känner att jag växer ifrån henne när jag lär mig nya häftiga saker varje dag och hon stannar kvar och stampar på ruta 1. Jag är inte avundsjuk att vara mammaledig så pass länge. Läkaren var förvånad idag när jag var tveksam till att bara åka hem när det passade min sambo. Det händer jag att jag dagdrömmer om ett liv utan min flickvän, att vi separerat och jag plugga på kvällarna utan gnäll.

Men så här får jag inte tänka, inte för samhället och inte för läkaren verkade det som. Det är tabu att tröttna på detta. Ibland blir jag förbannad och vill bara gå hemmifrån.
Jag önskar att jag kunde få leva mitt liv ibland utan att ha någon som DRAR mig BAKLÄNGES. Det känns så ibland. Hon är 2 år yngre än mig och vi är ganska unga, ibland märks åldersskillnaden, då blir jag väldigt ledsen.

Idag bråkade vi. Imorse.
Jag ville få ur mig allting jag skrivit här i princip. Hon blev arg (hon blir alltid arg, fastän hon innerst inne är ledsen och vill gråta, det är jävligt tråkigt att känna hennes känslor bättre än hon själv!). När jag säger vad jag känner gör hon hela diskussionen till en göra-slut-grej.
Jag ville inte göra slut, och jag vill inte göra slut. Jag vill bara säga vad jag känner, framförallt utan att få höra tråkiga kommentarer som "men är du verkligen säker på att du älskar mig?" "vill du verkligen vara med mig?".

Då blev jag skitförbannad och sa till henne på skarpen. För jag ska jag stå ut med hennes skit och pissiga kommenterar om hur tråkigt hennes grå-svarta vardag är menads jag står där med ett flin och tar allting konstruktivt utan att verka berörd kan jag väl begära något liknande av henne. Nej, tydligen inte. Då ska vi göra slut. Jahapp.

Tung dag idag. Jag har tenta på måndag. Jag skulle träffa klasskompisar att plugga med idag. Ringde och sa "nej jag har ont i huvudet, kan ej komma, ha så kul". Och sen gå tillbaka till att sitta i soffan med henne och ha tråkigt.

Det var ganska trevligt dock efter vi bråkade. Då skojade vi mycket. Jag satte på rolig musik och dansade, jag älskar att dansa... har alltid gjort det. Då riktigt känner jag hur endorfinerna fyrdubblar sig varje sekund och jag blir odödlig. Jag älskar att skoj-dansa, att dansa konstigt så att jag får min sambo att skratta. Så att hon tycker jag är konstig och skrattar ÅT mig, eller MED mig. Oavsett vad, är det viktigaste att hon skrattar, då kan jag bjuda på mig själv hur mycket som helst! Till sist började hon med dansa, konstiga danser så att vi alla skrattar. Våran 18-månaders tycker vi är roliga när vi dansar konstigt, hela familjen blir euforisk, vi glömmer allt skit i några minuter och bara dansar till hög konstig musik som vi inte vågar erkänna att vi faktiskt gillar!

Men sen inser man vardagen.

Jag förstår faktiskt hur du känner - och det är väl inget konstigt, även om det är 'tabu' att känna att man ledsnar. Alla som varit deppiga vet hur fullständigt dränerad man kan bli på energi - men samtidigt tror jag att det är bra att folk omkring en ställer en viss mängd krav, så att man utvecklas och framförallt att man gör något åt sin situation och tar tag i sitt liv. Kanske att hon behöver bli lite stabil först innan du börjar ställa krav på henne, men sedan tycker jag faktiskt att du kan kräva av henne att hon *gör* något - själv. Tar ansvar för sig själv. Visst sjutton kan man stötta och peppa - men ska man orka, innebär det ju också att den andre hjälper till att försöka må bättre. Att hon tar tag i sin relation till mamman, börjar gå i terapi eller vad som nu kan vara lämpligt. Skaffa en hobby, plugga extra vid sidan av - vad som helst som kan bidraga till att hon mår bättre, utvecklas och trivs bättre med sitt liv.

Härligt att läsa om dansen - kanske skulle ni må bra av en kurs i salsa?

Hoppas det går bra för er och att det löser sig!

Jag har inte varit i din situation men har själv i perioder varit nedstämd och inte orkat ta för mig saker, i dessa perioder har min sambo fått ta emot mycket ilska och irritation som han inte förtjänat.

Anonym (Maktlös?) skrev 2008-02-29 01:25:51 följande:

TS - Jag tycker inte att du ska låta hennes depression styra ditt liv och hindra dig från skolan och annat som du har i ditt liv. Visst, du ska stötta din flickvän när hon har det svårt, MEN det är skillnad på att göra det och att låta någon dra en med sig ner i skiten och överge hela sitt liv. Jag har själv varit extremt deprimerad, jag vet hur hon känner, men samtidigt inser jag att det inte är rätt av henne att kräva så mycket av dig. Lev ditt liv och gör det du vill göra iallafall. Att stötta någon innebär inte att vara deras "babysitter" 24h om dygnet!

Att du känner hennes känslor bättre än henne, köper jag inte. att du tror dig veta vad hon känner låter bättre i åtminstone mina öron. Menar inte att kritisera dig, men kanske att få dig att släppa taget om en alldeles för jobbig situation för er båda. Du kan inte bli frisk åt henne, inte heller ta det ansvar hon själv måste ta. Att vara plattform åt en annan människa kan faktiskt göra så, att personen tar längre tid på sig att tillfriskna. 20mg citalopram låter som en låg dos till en som verkar vara så dålig som henne, dosen måste ökas allt eftersom. Jag är ingen läkare, men jag har varit dålig länge.

Åk inte hem från skolan om det inte är akut, låt henne inte styra ditt liv som du beskriver är så viktigt för dig. Dina studier måste tas på allvar, o lika så du. Konstig läkare som kräver de av dig. Det är väl bättre att bara hon rasar, istället för att ni ska rasa bägge två, vem ska då ta hand om den lille?

Jag kanske låter känslokall när jag säger att du ska släppa taget o få ordning på ditt eget liv, men det är jag verkligen inte. Vet bara av egen erfarenhet. Jag hoppas o önskar att du ska hitta kraften o släppa taget. Du kan finnas där för henne iaf, även om du inte försöker bli frisk åt henne. Sätt gränser för din egen skull, o glöm inte bort att även du är värdefull!

Anonym(?) och Sara - word!

Anonym (Maktlös?) skrev 2008-03-01 00:48:32 följande:

Nähe... :\