Katastrof=(

För det första, du vill ju verkligen behålla barnet, det hör man ju. Då skall du inte ens tänka på abort.

Jag var i precis samma situation som dig, blev gravid 21år gammal, hade precis fått fast jobb o skulle börja på det 2veckor efter jag tagit mitt graviditets test. Min sambo var lika gammal o hade börjat på sitt jobb bara 3månader innan.
Han ville absolut inte ha barn, under inga föruttsättningar alls. Han tyckte abort var det enda valet. Jag tyckte hela tiden det kändes fel, men bokade ändock tid för abort.
Gick på kurator samtalet tillsammans, han sa att vi var SÅ unga o att det var abort som gällde. Kuratorn var hopplös, sa bara jaha o godkännde oss för abort.
Fick senare göra en VUL, för att se hur långt gånget jag var, bara 7 veckor. Fick en tid för abort en vecka efter.
Jag ringde 1h innan jag skulle dit o sa att jag skiter i det, jag ska behålla barnet.
Ringde sen till min sambo o sa samma sak, o sa att var han inte intresserad så behövde han inte engagera sig utan jag kunde klara det själv.
Min sambo sa som att han skulle stanna sålänge, men att allt var mitt problem o att jag absolut inte skulle förvänta mig att få någon hjälp av honom inte.
Det var absolut skitjobbigt de första månaderna. Mycket upprörda känslor från min sida.
Men ju längre tiden gick, desto bättre blev det.
Nu är vi gift o fått ytterligare 1 barn, hus o hela "svensson" paketet.
Nu såhär 7 år efter, vet jag att hans respons handlade om omogenhet, men jag visste nog ändå inerst inne att vi skulle fixa det o att det skulle bli bra.