Katastrof=(
I princip vartenda ord du skriver skulle kunna komma från mig. Kan bara känna sympati och säga att jag VET vad du går igenom, verkligen. Befinner mig mer eller mindre i exakt samma situation (förutom att vi är ca tio år äldre), och det känns faktiskt som att jag ska dö. Ska på abortsamtal nästa vecka, men jag kommer inte kunna genomföra det... Lycka till tjejen.
Anonym skrev 2008-05-07 22:12:17 följande:
Anonym (vet) skrev 2008-05-05 18:32:30 följande:
Känns faktiskt skönt att ha någotn här som sitter i samma sits, ja nästan iaf. Du förstår ju vad jag pratar om och vice versa.Visst tänker jag på det anonym skriver då h*n har visst rätt i det h*n skriver, men denne kan då aldrig setat i denna sits så h*n vet nog inte vad en abort innebär...Igår kväll pratade jag och sambon litegrann och han får det att låta så lätt. han säger han kommer nog inte plugga vidare för han håller på att ev. få fast tjänst där han jobbar nu och han trivs ju där så varför inte? Och plugga vidare kommer han nog inte göra. Han är också sugen på att skaffa hus och han säger att det känns som att det skulle kunna hålla livet ut med mig, allt känns så bra. Men det här med barn nu, nej han kommer inte älska det. Det kommer vara oönskat. Kul att säga till det när det börja växa till sig och säga att "du var oönskad som liten du". Han tycker vi ska vänta ca 2-3 år är vi skaffat hus och allt så kan vi skaffa bebisar. Det perfekta livet liksom. När BÅDA vill. Visst, det låter ju skitbra. Men är det värt att föda ut mitt döda barn nu för att vänta 2 år och sen satsa på en ny? Hur säger man då? Är jag redan mamma? Jag har ju fött barn då... Och då borde det barnet ha haft ett äldre syskon? Som skulle varit ca 2-3 år då?Han blir verkligen jättedeppig bara han tänker på om jag skulle behålla hans oönskade barn nu. Och han säger han stöttar mig och finns hos mig och allt möjligt.Han sa också att han känner sig nästan lite...ja som att han inte vill röra mig nu=( Jag är gravid och vi är inte sams...Sjukskriven idag igen, varit hos läkare också men jag hade inte nog med anledningar för att sjukskrivas. Allt känns verkligen värdelöst, ett rent helvete. Orkar inte ens gråta... Och hur ska det bli sen då efter aborten?jag fattar inte ens att jag ens funderar på det alternativet, men när sambon snackar framtidsplaner låter allt så bra. Men vad fan ska jag göra nu då? Nu blev det ju inte så! Varför kan inte nån bara prata med honom? Någon vettig kille i hans ålder som kan berätta om sitt lyckliga liv med barn? Men han pratar inte med någon, inte ens på nätet.Är jag beredd att bli ensam? Kanske. Är jag beredd att göra abort? Nej. Allt känns så fel. Egentligen är ju allt redan bestämt men JAG KAN INTE! Jag kan inte göra någon annan så illa. Men mig själv då? han kan göra så mot mig?Jag satt och läste igår på nätet om hur ens killar skulle reagera om tjejen kom och sa att hon var gravid. Trots att det var sna i vår ålder skulle han bli glad och vilja ha det kvar...Varför min sambo? Vad har jag gjort? Fan...Barnmorskan sa inte mycket igår. Vi pratade lite bara och det är ju bara jag som kan bestämma hur det ska bli. Och att jag borde bestämma mig så fort som möjligt för ju senare desto värre...Men aborten skulle se ut så att jag fick nå piller, ev. någon grej neri magen som sakta skulle hjälpa till att öppna/trycka ut bebisen och sen få smärtstillande för smärtan och föda ut mitt döda barn. Hur bra känns det?=( Att han ens kan tänka på att låta mg hamna där=(Jag säger inte till honom rakt ut för jag vill inte att han ska vara lessen. Enklare att smsa för då slipper jag prata och gråta. Smsa nu kan jag inte för han sitter på jobbet och ska försöka jobba, han kan ju inte börja gråta där. Jag ska försöka säga det till honom imorn bitti när han kommer hem. Det måste ske helt enkelt...Det här är den värsts sits jag någonsin hamnat i och önskar ingen denna katastrof=(
Känns faktiskt skönt att ha någotn här som sitter i samma sits, ja nästan iaf. Du förstår ju vad jag pratar om och vice versa.Visst tänker jag på det anonym skriver då h*n har visst rätt i det h*n skriver, men denne kan då aldrig setat i denna sits så h*n vet nog inte vad en abort innebär...Igår kväll pratade jag och sambon litegrann och han får det att låta så lätt. han säger han kommer nog inte plugga vidare för han håller på att ev. få fast tjänst där han jobbar nu och han trivs ju där så varför inte? Och plugga vidare kommer han nog inte göra. Han är också sugen på att skaffa hus och han säger att det känns som att det skulle kunna hålla livet ut med mig, allt känns så bra. Men det här med barn nu, nej han kommer inte älska det. Det kommer vara oönskat. Kul att säga till det när det börja växa till sig och säga att "du var oönskad som liten du". Han tycker vi ska vänta ca 2-3 år är vi skaffat hus och allt så kan vi skaffa bebisar. Det perfekta livet liksom. När BÅDA vill. Visst, det låter ju skitbra. Men är det värt att föda ut mitt döda barn nu för att vänta 2 år och sen satsa på en ny? Hur säger man då? Är jag redan mamma? Jag har ju fött barn då... Och då borde det barnet ha haft ett äldre syskon? Som skulle varit ca 2-3 år då?Han blir verkligen jättedeppig bara han tänker på om jag skulle behålla hans oönskade barn nu. Och han säger han stöttar mig och finns hos mig och allt möjligt.Han sa också att han känner sig nästan lite...ja som att han inte vill röra mig nu=( Jag är gravid och vi är inte sams...Sjukskriven idag igen, varit hos läkare också men jag hade inte nog med anledningar för att sjukskrivas. Allt känns verkligen värdelöst, ett rent helvete. Orkar inte ens gråta... Och hur ska det bli sen då efter aborten?jag fattar inte ens att jag ens funderar på det alternativet, men när sambon snackar framtidsplaner låter allt så bra. Men vad fan ska jag göra nu då? Nu blev det ju inte så! Varför kan inte nån bara prata med honom? Någon vettig kille i hans ålder som kan berätta om sitt lyckliga liv med barn? Men han pratar inte med någon, inte ens på nätet.Är jag beredd att bli ensam? Kanske. Är jag beredd att göra abort? Nej. Allt känns så fel. Egentligen är ju allt redan bestämt men JAG KAN INTE! Jag kan inte göra någon annan så illa. Men mig själv då? han kan göra så mot mig?Jag satt och läste igår på nätet om hur ens killar skulle reagera om tjejen kom och sa att hon var gravid. Trots att det var sna i vår ålder skulle han bli glad och vilja ha det kvar...Varför min sambo? Vad har jag gjort? Fan...Barnmorskan sa inte mycket igår. Vi pratade lite bara och det är ju bara jag som kan bestämma hur det ska bli. Och att jag borde bestämma mig så fort som möjligt för ju senare desto värre...Men aborten skulle se ut så att jag fick nå piller, ev. någon grej neri magen som sakta skulle hjälpa till att öppna/trycka ut bebisen och sen få smärtstillande för smärtan och föda ut mitt döda barn. Hur bra känns det?=( Att han ens kan tänka på att låta mg hamna där=(Jag säger inte till honom rakt ut för jag vill inte att han ska vara lessen. Enklare att smsa för då slipper jag prata och gråta. Smsa nu kan jag inte för han sitter på jobbet och ska försöka jobba, han kan ju inte börja gråta där. Jag ska försöka säga det till honom imorn bitti när han kommer hem. Det måste ske helt enkelt...Det här är den värsts sits jag någonsin hamnat i och önskar ingen denna katastrof=(