Katastrof=(

jag behöll mitt barn emot pappans vilja.. han grät och skulle ta livet av si och hotade med att själv göra abort med en sop och liknande, så vi gick skilda vägar.. han såg mej inte ens gravid.. i slutet av 8månaden tog han kontakt igen och vi började små prata jag hade då redan fåttreda på könet och han sa jag vet att det blir en pojk för jag vill ha en tjej. jag svarade nä JAG ska få en son för att jag önskar mig det... han va inte med vid förlossningen och träffade sonen första gången när jan var 4veckor första två åren har han haft oregelbunden kontakt men sen jul så har nått hänt... han har numera sin son 1vecka i månaden och nästa torsdag så ska han få delad vårdnad som han tjatat om hela året jag har avvaktat lite för jag ville se hur det utvecklar sig... och hittills så går det super far och son älskar varann och jag njuter av att dom äntligen har fått riktig kontakt.. visst jag ska inte ljuga å säga attt vara gravid ensam el ensamstående mamma el gå igenom förlossning utan pappan är en dans på rosor det svider ordentligt i hjärtat.. MEN ALLT HAR VARIT VÄRT DET