jag kan dela me mig av min erfarenhet när jag va blott 16 år gammal.. va i mitt första riktiga förhållande me en kille i samma ålder, vi slarva me skydd (typiskt jag vet)
o dessutom va d ett väldigt självdestruktivt förhhållande.
vi hade nog hunnit vara ihop ca 4-5månader då min mens uteblev.
jag gjorde aldrig ngt gravtest, var i förnekelse, men när mensen uteblev för andra gången så tog jag upp d me min våldsamma pojkvän, han reagerade precis som din sambo, att jag MÅSTE göra abort, d finns ingen annan utväg, jag skulle tänka på saken sa jag. d hann gå ytterligare nåra veckor då jag släppte bomben att nej jag skulle behålla barnet.
d slutade me att han skulle "tvinga" mig få missfall o slog mig gul o blå o dessutom sparkade mig oerhört mkt i magområdet i hopp om att barnet skulle dö. gjorde vad jag kunde för att skydda d lilla livet i magen.
efter den händelsen så lämnad ejag honom o blickade aldrig bakåt, jag va naiv o dum o hade blivit slagen tidigare men den här gången var d ett barn inblandat o för mig fanns d inge annat alternativ.
i samma veva blev jag utslängd hemifrån (min mamma visste ej om att jag va gravid) så socialen blev inkopplad o jag blev flyttad till en fosterfamilj, där jag blev kvar i ngn vecka.
d va den värsta perioden i mitt liv, jag hade absolut INGEN att vända mig till, 16 år gammal o gravid.
dom kommande veckorna så hade jag inget hem, bodde hos vänner till o från, ibland sov man ute. när jag till slut blev räddad av min moster som gav mig ett hem. jag hade mitt barnbidrag på ynka tusenlappen att klara mig på innan dess, kunde gå dagar innan jag fick mig ett rejält mål mat.
då var jag redan i v 25, o sedan blev d dags att berätta för magen gick ej längre att dölja.. och allt har sedan dess bara vänt sig till d bättre.
idag har jag tre underbara barn, en underbar man och avslutade utbildning. jag e lycklig o vet att d lilla livet gav mig så enorm mkt styrka i de svåraste stunderna, jag kämpade för hans skull.
med andra ord, d finns inget som e omöjligt i denna värld!
d finns så mkt att få o ge, o ibland så finns d så svåra beslut att ta, men låt ALDRIG rädsla bestämma åt dig!!
jag har haft vänner/bekanta som gjort sena abort pga deras familj/män velat d.
d har inte slutat lyckligt för fem öre.
inom kort tid sprack deras relation, en av dom hamnade i knark träsket pga den enorma skuld hon ej kunde hantera, en klarade inte av att bo kvar i stockholm elr sverige för övrigt så hon flyttade utomlands o bor än idag där. en blev djupt deprimerad o idag ca 10 år senare börjar först komma på bättringsväg.
jag nämner inte d sista för att skrämma upp, men dom 3 var starka kvinnor och att göra ngt mot ens vilja kan bryta ner en totalt.
tänk över allting (även om du säkert gjort d en miljon ggr)
o för guds skull, TÄNK PÅ DIG SJÄLV!
