Katastrof=(

i båda fallen blir den ena parten förälder mot dennes vilja

eller gör den en parten abort mot sin vilja så att den andra parten kan slippa ta sitt ansvar och ha sex utan att stå för några konsekvenser alls

Skillnaden är att gör man abort kan man skaffa en ny unge med en partner som vill bli förälder, behåller man ungen så växer barnet med stor sannolikhet upp utan far vilket barnet säkert kommer beklaga sig över

Likaså tvingas fadern betala för en unge han inte vill ha

Undrar vad anonym har för egen erfarenhet?E du på g o bli pappa emot din vilja tro?

*Uppdaterar*

Inte bra alls hemma, jättekonstig stämning. Sambon och jag pratar, pussas och det mesta normalt. Sex hade vi för någon dag sen och har inte haft det innan på ca 2 veckor. Han grät igår igen, berättade att han brukar ligga vaken om nätterna och gråta.

Nu har jag brytit ihop igen och sitter och gråter. Hur ska det bli med jobbet imorn?
Ska iaf till BM imorn och prata om situationen. Önskar för allt i världen jag kunde bli sjukskriven så man kunde lippa all jävla press från andra människor som ska vra så nyfikna om varför jag jämt är sjuk och varför jag har så röda ögon, varför jag mår så illa osv osv... Fixar inte den pressen! Och så ska man vara social och glad bland allt också...usch=(

Fan=(

gör abort så slipper du dessa problem och skaffa barn med nån som vill bli farsa istället

Okej=)

*suck*..........

Anonym (vet) skrev 2008-05-05 18:32:30 följande:

Känns faktiskt skönt att ha någotn här som sitter i samma sits, ja nästan iaf. Du förstår ju vad jag pratar om och vice versa.

Visst tänker jag på det anonym skriver då h*n har visst rätt i det h*n skriver, men denne kan då aldrig setat i denna sits så h*n vet nog inte vad en abort innebär...

Igår kväll pratade jag och sambon litegrann och han får det att låta så lätt. han säger han kommer nog inte plugga vidare för han håller på att ev. få fast tjänst där han jobbar nu och han trivs ju där så varför inte? Och plugga vidare kommer han nog inte göra. Han är också sugen på att skaffa hus och han säger att det känns som att det skulle kunna hålla livet ut med mig, allt känns så bra. Men det här med barn nu, nej han kommer inte älska det. Det kommer vara oönskat. Kul att säga till det när det börja växa till sig och säga att "du var oönskad som liten du". Han tycker vi ska vänta ca 2-3 år är vi skaffat hus och allt så kan vi skaffa bebisar. Det perfekta livet liksom. När BÅDA vill. Visst, det låter ju skitbra. Men är det värt att föda ut mitt döda barn nu för att vänta 2 år och sen satsa på en ny? Hur säger man då? Är jag redan mamma? Jag har ju fött barn då... Och då borde det barnet ha haft ett äldre syskon? Som skulle varit ca 2-3 år då?

Han blir verkligen jättedeppig bara han tänker på om jag skulle behålla hans oönskade barn nu. Och han säger han stöttar mig och finns hos mig och allt möjligt.
Han sa också att han känner sig nästan lite...ja som att han inte vill röra mig nu=( Jag är gravid och vi är inte sams...

Sjukskriven idag igen, varit hos läkare också men jag hade inte nog med anledningar för att sjukskrivas. Allt känns verkligen värdelöst, ett rent helvete. Orkar inte ens gråta... Och hur ska det bli sen då efter aborten?

jag fattar inte ens att jag ens funderar på det alternativet, men när sambon snackar framtidsplaner låter allt så bra. Men vad fan ska jag göra nu då? Nu blev det ju inte så! Varför kan inte nån bara prata med honom? Någon vettig kille i hans ålder som kan berätta om sitt lyckliga liv med barn? Men han pratar inte med någon, inte ens på nätet.

Är jag beredd att bli ensam? Kanske. Är jag beredd att göra abort? Nej. Allt känns så fel. Egentligen är ju allt redan bestämt men JAG KAN INTE! Jag kan inte göra någon annan så illa. Men mig själv då? han kan göra så mot mig?

Jag satt och läste igår på nätet om hur ens killar skulle reagera om tjejen kom och sa att hon var gravid. Trots att det var sna i vår ålder skulle han bli glad och vilja ha det kvar...

Varför min sambo? Vad har jag gjort? Fan...

Barnmorskan sa inte mycket igår. Vi pratade lite bara och det är ju bara jag som kan bestämma hur det ska bli. Och att jag borde bestämma mig så fort som möjligt för ju senare desto värre...

Men aborten skulle se ut så att jag fick nå piller, ev. någon grej neri magen som sakta skulle hjälpa till att öppna/trycka ut bebisen och sen få smärtstillande för smärtan och föda ut mitt döda barn. Hur bra känns det?=( Att han ens kan tänka på att låta mg hamna där=(

Jag säger inte till honom rakt ut för jag vill inte att han ska vara lessen. Enklare att smsa för då slipper jag prata och gråta. Smsa nu kan jag inte för han sitter på jobbet och ska försöka jobba, han kan ju inte börja gråta där. Jag ska försöka säga det till honom imorn bitti när han kommer hem. Det måste ske helt enkelt...

Det här är den värsts sits jag någonsin hamnat i och önskar ingen denna katastrof=(

Hej Ts!
Fy vad jobbigt allt verkar. Jag kan bara prata utifrån mig själv. O min situation var inte samma som din utan tvärtenom kan man säga.

Jag blev gravid förr förra året, och min pojkvän var jätte glad, vi berättade tom för våra familjer. Men rätt om det var greps jag av panik. Inte av den milda graden heller. Jag tänkte hellre hoppa framför tåget än att föda barnet. Jag ville VERKLIGEN inte. Och min pojkvän vart såklart förkrossad, han ville ju så gärna. Han är dessutom mot abort och tyckte att om jag gjorde abort var det samma som om jag mördade vårt barn. Hela den tiden var kaos och vi pratade inte med varandra. Slutade med att aborten gjordes och jag grät hela den dagen för allt jag egentligen behövt var lite förståelse och kanske lite tid för mig själv. Allt kändes så tvingat. Och jag blev tokig.

Några månader efteråt blev jag gravid igen, överlycklig. Konstigt, visst, men jag ångrade mig faktiskt supermkt efter aborten. Det var som om jag hamnat i en psykoslight eller nått. men min sambo var denna gången inte lika glad över barnet. vågade väl inte riktigt hoppas på att det skulle ens få en chans att bli ett barn.

Men om ca en månad kommer vår lille krabat ut och det är det bästa som hänt mig/oss

Det jag egentligen vill ha sagt är att jag önskar någon hade skakat vett i mig, eller försökt få mig trygg i det här med o skaffa barn. Främst av allt önskar ajg att min pojkvän skulle försöka förstå hur jag kände. Då hade jag antagligen inte gjort aborten. För jag var vettskrämd, inte dum i huvudet.

Din pojkvän kommer antagligen ångra sig bittert om han får dig till att göra abort. Han är nog oxå bara rädd.

Och du Ts, ledsen och säg det, men det är du som får ta smällen om du gör abort. Det förföljer en lååång lååång tid. Det är inget man mår bra av. Och det vet du ju redan. 
Som tur är kommer ju inte barnet imorgon, utan din pojkvän har flera veckor på sig att komma till rätta med den nya familjemedlemmen.