Katastrof=(

Tänker på dig idag TS. Har för mig att det var idag du/ni skulle till kuratorn...
Hör gärna av dig om hur du har det... Vi finns här och bollar tankar osv..

Sköt om dig så gott de går nu!

Oj oj oj TS du kan inte ha de lätt!
Jag vet ju precis vad du går igenom och jag önskar jag kunde bott närmre så jag kunde stöttat dig irl!
Dock bor jag i Närke så det är en bit emellan oss.

Jag har ju som sagt bestämt mig för att behålla. Sambon har inte sagt något mer sen sist, men jag ska låta det sjunka in i den takt han behöver. Dock har han börjat med mer närhet igen vilket känns helt underbart. Har sett att han smygkikat på magen med, även om det inte syns så mycket än. Men det är svårt att dölja nu om jag inte har stora tröjor på mig.

Du har ingen i familjen du kan ty dig till och prata med?
Finns det någon du har förtroende för och som kan komma med råd. Kanske någon som känner er båda? Jag har haft otrolig stöttning av både min mor och syster och nu när mina arbetskamrater vet är dom så mån om mig och stöttar hela tiden och peppar att allt ska bli bra och jag måste säga att herregud va bra det känns.
Har börjat prata med mina grannar nu (som ska ha sin första i juli) och dom är helt underbara. Dom har ju känt sambon mycket längre än jag eftersom de va jag som flyttade från min stad och hit...

Jag tror att du kommer fixa det här. Jag vet att det är svårt. Försök samla mod och säga att du inte klarar av en abort. Men även att du vet att han inte är redo (förälder är inte något man är så fort den lill* blir till utan något man blir)
Dock då får du vara beredd på att han kan göra slut, men vem vet. Det kan även vara så att han blir tyst, gråter, blir arg eller liknande. (reaktionen kan vara så olika) Låt han smälta, tänka, älta osv. Han kan även vara kvar hos dig.
Men det är ju saker man inte kan veta i dagsläget.
Säg att det är hans val nu om han vill stanna och vara med dig/er eller om han vill ta avstånd. Där kan ju inte du göra så mycket hur mycket du än skulle vilja.

Finns här om du vill prata...
Som sagt är jag ju i ungefär samma sits som dig även om jag nu tagit steget att säga att någon abort blir det iaf inte.
Sen får tiden utvisa hur allt går. Jobbigt kommer det att vara, men jag tror att allt går om man vill, även om motgångar kan vara jobbiga..

kram på dig TS

Tänker på dig varje dag Ts och är inne och kikar om du skrivit något...

Jag har som sagt bestämt mig. Här är det ganska upp och ner nu och vissa dagar pratar sambon lite (dock inte så mycket om den lill*) och vissa dagar säger han inte ett ord... Så jobbigt, men jag försöker att leva som "vanligt". Lite svårt att förklara men.

Idag tog jag steget och ringde bm och boka tid. Kändes som en lättnad då hon lät jättegullig i telefonen och ja hoppas hon är det i verkligheten också.
Nästa torsdag är det dags för min inskrivning och jag längtar som en tok...

Jag hoppas du finner styrkan, modet och orken att säga till din sambo att du kommer behålla och han får välja att stanna eller gå. Det kommer vara tufft. Men du ska se att du fixar de här på ett eller annat sätt.
Jag har varit ensamstående i 2½år innan jag träffade sambon och jag lovar det är inte en dans på rosor, men på något konstigt sätt klarar man av det.
Jag ångrar inte min son en sekund, även om de varit hemskt vissa dagar. Som när jag varit magsjuk och inte haft något hjälp alls o så ta hand om en liten.. Men de gick och när man ser att man faktiskt klarar av de känner man sig stolt och självförtroendet växer!

vi finns här på fl om du vill prata...

Ta hand om dig nu
*kramar om*

Hej Ts..
Skulle gå in här och höra hur du har det men ser att du skrivit tidigt imorse...

Som de känns nu och som du skriver så umgås ni och är "lite som vanligt" iaf och han kanske börjar inse någonstans långt där inne att det faktiskt växer något, men att han inte vill visa något utåt.
Tror du inte att han hade dragit redan?

Här är det ganska lugnt just nu. Men sambon pratar inget om det än Igår strök han mig på magen när vi skulle sova, men sa inte ett ljud och jag blev helt tårögd men visade inget. Jag hoppas han också börjar inse att något som vi faktiskt gjort tillsammans växer där.

Ser att du och jag ska ha i princip samtidigt. Jag är 13+6 idag så tiden går ju.

Var hos Bm på inskrivning förra torsdagen och de kändes helt underbart att gå dit för nu känns det att det är på "riktigt". När jag vänta min son, tyckte jag så himla mycket om att vara hos Bm och prata och de kändes mer verkligt när man var där.
Mina prover såg jättebra ut och hon skickade en remiss till vårat sjukhus för UL. och den damp ner i lådan redan den här veckan så vi har tid den 4 juni. Längtar som en tok och vill så gärna se den som bor i min mage.
Nu kan jag inte längre dölja att jag är gravid då magen syns ganska väl. Nu vet min familj och även sambons familj har ju vetat ett tag. Men jag vet inte om sambons familj sagt något då jag inte träffat dom på länge..

Ska du ta med din pojkvän till Bm? Jag valde att inte göra det den här gången då jag ville prata med henne i lugn och ro sen gå igenom om jag kan få beviljat snitt nästa gång då min förra förlossning var hemsk.

Sköt om dig o den lille i magen nu och ha de så bra!

Till anonym:

Du tror det är så himla lätt allting.. Tror du inte Ts har de nog jobbigt och kanske inte riktigt behöver sådana kommentarer som du häver ur dig?!?!

Det hörs att du inte varit i en liknande sits själv någon gång, men vänta du det kan hända även den bäste och ibland är det inte så lätt som man trott från början!!

Kära Ts jag önskar ja kunde hjälpa dig på något vis.
Och ta inte åt dig ett ord av vad anonym skriver då hon/han bara är ute efter att provocera... Tragiskt när inte vissa kan ta hand om sina egna liv istället för att klanka ner på andras..

Känns fortfarande som din pojkvän kanske håller på att smälta det hela på något vis. Vet inte hur ja ska förklara hur jag menar, men eftersom han fortfarande är kvar och visar känslor för dig eftersom ni pussas och har/haft sex efter han/du fick reda på +:et.

Jag kan bara säga hur jag har haft det med min son och jag blev ensam med honom när han va lite mindre än ett år. Jag fick TJATA på pappan att han skulle träffa sin son så otroligt många gånger. Men förra våren släppte hans spärr och han insåg att hans son behövde honom och att han faktiskt kände igen pappa så fort dom sågs även om de kunde ta veckor emellan...
Nu ringer sonens far och vill så gärna ha honom och han har tackat mig så himla många gånger för att jag stod på mig och ville att sonen skulle vara en del av hans liv också...
Jag förklarade för honom att jag inte bryr mig om hans känslor, men sonen är hans eget kött och blod.
Som sagt. Det tog tid, men idag är både han och sonen överlyckliga. + att jag nu har ny sambo så lillen har två som han kan se upp till...

Så även om du nu skulle bli lämnad så kanske din pojkvän en dag tar sitt ansvar som far eller så gör han de inte. Men då kommer de säkerligen komma in en ny gestalt i ditt barns liv som kommer betyda så otroligt mycket för er båda..
Eller så stannar sambon och ni blir en familj alla tre..
De kan man ju inte se nu dock...

Jag hoppas att det går bra hos Bm imorgon och att du snart kan känna lite lycka över lill*n i magen. Det är en underbar tid att vara gravid (för dom flesta av oss iaf) och det händer ju inte så många gånger under ens liv.. Så försök och njut nu och ta hand om dig på bästa sätt!!!

Jag följer din tråd ständigt så jag är inte så långt borta om du vill prata!

Hur har det gått för dig idag Ts?

Det är mycket som händer i ditt liv nu Ts och många tuffa beslut (som egentligen redan är tagna som de låter) men som ska smältas in osv...

Du kan få min mailadress om du känner för att maila eller prata på msn.
Dock är jag inne lite konstigt eftersom jag har sonen här hemma. Men den brukar alltid vara på så känner du för att skriva så får du hemskt gärna göra de.

snuttan1982@hotmail.com

Jag hoppas så innerligt att allt fixar sig till de bästa för dig... och som jag skrivit förut så är jag "bara" en bit bort...
Cybervärlden är stor, men den går fort!

Hur går det för dig Ts?

Dagarna går fort här och min mage växer för fullt. Idag har jag bara två veckor kvar till ultraljudet och jag längtar som tusan.
Sambon är väldigt tystlåten för det mesta och säger inget om den lill* i magen nu. men han ska iaf med på ul, vilket känns skönt. Hoppas han inser lite mer vad som finns där inne då.

Jag hoppas du har det bra även om det är väldigt tufft

tänker på dig varje dag

*många kramar*

Va skönt att höra ifrån dig ts även om du har de jobbigt...
Själv mår jag inge vidare. Sambon är väldigt konstig än och jag får inte så mycket ur honom tyvärr.
Jag har iaf nämnt att jag behöver byta bil framåt hösten då inte barnvagnen kommer att få plats i min och visat honom lite barnvagnar, men vet ej om de hjälper.
Han ska iaf med på UL som är om precis en vecka. Jag hoppas han kan få in lite då vad som finns i magen.
Min bästa vän ska ha veckan innan mig så hon och jag pratar ju mycket. Sambon brukar fråga vem de är som ringer och jag svarar. Sen frågar han ju vad vi pratar om och jag svarar att vi i princip bara pratar bebisar..

Jag tror att han har börjat inse lite iaf och smälta det hela även om han mår ganska dåligt. Igår la han sig på magen försiktigt när vi kollade på tvn och försökte lyssna, men han sa bara att de hörs ju inget..
Jag börjar längta tills den lille kan sparka så de känns utanpå magen så han och sonen med kan få känna. Jag känner ju den lille ganska väl nu så.

Har du fått någon tid för UL?

Såg att någon lagt till mig på msn så jag antar att det är du. Börjar de på S?

Jag är inte heller inne jätteofta, men de händer att jag sitter här då och då...

Sköt om dig ts nu så hörs vi. Och du vet var ja finns!

Kära Ts.. Tårarna började rinna nu när jag läste ditt senaste inlägg.
Jag önskar så att jag kunde hjälpa dig på något sätt.. Men jag vet inte hur. Önskar jag kunde träffa på din sambo någonstans och få honom att inse vad han gör både med dig och bebisen.

Jag vet ju nästan vad du går igenom, dock inte helt. Men jag kan ju bara säga utifrån hur jag har det nu. Jag sa ju till sambon att han fick säga till om jag och sonen skulle flytta, men han har sagt nu att han vet inte osv för att han mår såå dåligt (vilket jag faktiskt förstår)
Men så har jag frågat om han ville följa med på UL (som var i onsdags) o han sa att de skulle han ju. Ja sa att han va tvungen att vara hemma vid 10 för då skulle jag fara (ca 5mil till sjukhuset) så att vi skulle hinna i tid osv... O han kom hem innan 10 till och med o jag höll på att tappa hakan.. På vägen dit sa han inte många ord. Jag sa att jag kommer fråga om dom ser kön för att det ska bli lättare att planera osv (2 av mina syskon har nyss fått barn så vi tänkte ärva endel om de blir samma kön innan dom gör sig av med allt)
Han ville gärna inte veta, men förstod mig så...

Iaf väl där inne satt han helt tyst i väntrummet så kommer hon som ska göra vårat UL och ropar upp mig och vi går in.. Sambon sätter sig i stolen och jag lägger mig på sängen och tar fram magen...
Bm börja titta själv först innan hon förklara vad hon såg. Och hon fråga sambon ofta om han hängde med osv.. sen tittade jag till på honom och såg att han va alldeles tårögd och helt rörd..
vi fortsatte titta på de lilla livet i magen och bm fortsatte förklara... Sen när hon fråga om vi ville ha kort sa jag o sambon ja samtidigt.. Hon hade tagit 15 vi fick välja emellan o när vi valt två fråga hon om vi nöjde oss eller om vi ville ha fler. Då säger sambon att han vill gärna att vi tar 2 till så vi får rama in likadant som jag har på min son (så vi kan hänga dom bredvid varandra)

Så när vi gick därifrån hade vi med oss 4 kort och Bm trodde att det bor en liten tös i min mage, men hon var inte hundra eftersom de gärna inte ville visa könet...

När vi åkte hem fråga jag honom i bilen vad han tyckte o de enda han sa innan han somna var att - De var väl fränt...

Sen for han o jobba o ja åkte till mitt gamla jobb o hälsa på o visa mina vänner korten osv...

När han kom hem berätta han att han ringt båda sina systrar och sin pappa och sagt att vi varit på ultraljud och att det troligtvis bor en tjej i magen.. Hans ögon sken som den klaraste stjärnan man kan se en natt...

När vi sen la oss ner på kvällen i sängen somna han. Jag låg vaken för mycket snurra i mitt huvud om vad han egentligen tyckte o tänker osv...
sen efter några minuter vakna han till o putta lite på mig.. höll om mig och sa att han tyckte det var himla kul att få följa med o se den lille i magen...

så nu ts vet jag att min sambo behövde ett ul för att verkligen förstå lite iaf vad som bor där inne och att det är något som han också skapat...

Nu är säkert inte din sambo kanske som min, men snälla gör inte abort för hans skull.. Du kommer ångra dig så otroligt mycket.
Jag vet att du inte ligger många dagar efter mig och på mitt ul var jag 17+4 (28maj) och pyret var 17cm lång vägde ca 149g och fötterna va 2,7cm långa redan.. det är redan en bebis..

Det måhända att han kan tycka illa om dig om du föder hans barn. MEN vad är det då för karl att ha?! Kan du någonsin förlåta honom om du skulle göra abort? Nej innerst inne kommer du aldrig göra de...

Jag finns här... ja kommer stötta dig hela vägen om du vill ha mig vid din sida även om det bara är över cybervärlden just nu... Tyvärr är jag hos mina föräldrar så jag kan inte va inne på msn, men skriv gärna här eller maila så kan ja läsa iaf o maila tillbaka..

Inget säger att de som varit ihop i 10år o får första barnet håller ihop resten av livet bara för att de har sina t10år innan ihop... Kanske är det dags för dig nu att bli mamma?

Du vet vad jag sa om din mor osv och de står jag för
TS det är ditt liv, din kropp, men även din son eller dotter som bor i din mage

Tänk på dig nu, INTE på din sambo. Kanske låter elakt, dumt, egostiskt skrivet av mig, men det är en bebis nu inget litet embro längre..

Önskar ja kunde komma o hålla om dig o stötta dig irl.. kanske kan vi träffas någon gång, men som sagt så finns jag här så länge!!!

Sorry om de här vart långt, men ja, ja har så mycket tankar och känslor.. Skulle kunna skriva en bok känns de som men ingen vill väl läsa..

Jag har iaf fått en "halv ny" sambo sen han fick se den lille och jag är överlycklig även om vi har LÅNG väg att gå än innan han förstår helt.. de får ta tid.. och jag väntar så gärna....

Jag instämmer med så många andra - gör det INTE!! Min smabo fick också panik när jag väntade min son, sa att vi skulle göra abort (han vra dock lite äldre, runt 25). Men efter UL och när han kände sparkar så började han längta! Nu avgudar han sin son och gråter vid tanken att han inte önskade föda sin son då...
Och i vecka 17, 18 är det är BARN du föder ut!