Katastrof=(

Rätten till abort finns ju alltid. Men sedan är man två om att bestämma och till sist är det kvinnans val. Han vet ju inte hur livet som pappa blir. Kanske inte så eländigt som han tänker sig.

TS, tycker du att din sambo är lika ledsen och deprimerad över detta som han var från början? Eller har han börjat vänja sig och acceptera?

Ja, stackars kille som blivit tvingad till sex.

Visst, hon kan ju skaffa barn med någon annan vem som helst, varför med sambon?

Livet efter en abort är tyvärr inte så problemfritt som du tror. En abort är inte som att byta byxor. Kolla runt lite på trådarna här så ser du att flertalet av de kvinnor som gjort abort mot sin vilja ångrar sig efteråt. Nästan alla kvinnor tänker iblnd på det barn som skulle fötts, hur det skulle sett ut och hur gammalt det skulle varit i år. Sedan finns det också några som får depressioner efteråt.

Är du tjej och har du någonsin gjort abort? Annars ska du inte vara så stöddig. Och även om du är tjej och själv gjort abort och det var rätt för dig, så ska du inte tro att det är lika enkelt för alla.

TS älskar sin sambo och då är det naturligt att hon vill att han ska bli far till hennes barn. Hur ska hon kunna tänka att hon ska ta bort fostret hon bär på och skaffa barn med någon annan?Det finns faktiskt människor med känslor och som inte alltid tänker rationellt som du.

Det skulle alltså vara samma sak att fiffla och lura partner så att man blir gravid som att tala om att man slutat med p-piller och partnern får skydda sig själv.

Den åsikten är du nog ganska ensam om.

Hur går det för er, TS?

Undrar hur det har gått för dig TS. Senast du skrev var 7 maj. Tänker på dig!

Fast jobb, bra ekonomi och vill ha kvar barnet.

Att då göra abort i v 17, varför skulle du utsätta dig för det? Det skulle jag tycka var den verkliga katastrofen.

Man vet inte vad som händer, hur länge man är ett par oavsett graviditet eller barn. Man kan bli lämnad med ett eller flera barn hur bra förhållandet än är från början. De flesta går i land med det även om det ibland är kämpigt.

Att göra abort i v 17 för hans skull, gör inte gott för ert förhållande framöver.

Det kanske ändå blir du som måste vara stark åt er båda. Eller åt er alla tre.

Visst är han ung men han är inte den förste som blivit far vid 20. Självklart kan han börja plugga om han vill. Livet slutar inte av att en kille blir far.

Ja, du funderar om du gör rätt. Men om han deppar nu så vad tror du att du skulle göra efteråt om du tar bort ditt barn som du vill behålla?

Sedan måste man inte göra precis som föräldrarna gjort heller. Var och en har sitt liv och ingen kan se in i framtiden och säga att vid den eller den tidpunkten är det rätt att få barn. Man tror bara att det ska vara _bästa tiden_ att bli föräldrar men om det stämmer vet man inte.

Jag brukar inte råda varken till det ena eller andra men jag har känt hela tiden hur starkt du vill ha det här barnet och mina inlägg har blivit därefter.

Han som visste att han inte ville borde ha varit mer noga kan man tycka. Men som sagt gjort är gjort.

Har du läst inläggen från andra som fött fram sina foster så här sent och kollat hur de upplevt det efteråt?

Undrar hur du har tänkt det ska bli efteråt? För du tror väl inte det någonsin blir som förut?

TS, citerar vad du skrev i inlägg 420:

"..vad min mamma sagt häromdagen, att hon hoppades verkligen inte att jag och min sambo kommer skaffa barn någon gång för det har satt stopp för mycket i hennes liv."

Det är klart att det hade varit mycket enklare för dig om du haft din mamma på din sida. Men om du ska följa hennes råd ska du aldrig någonsin skaffa barn.

Våra mammor ska aldrig någonsin få styra våra val när det gäller _vår egen familj_. De hade ett val en gång och nu är det vår tur.

I det här fallet ska du gå enbart på vad du känner själv.

Men du har ju mormor. Har du förresten berättat för mormor? Vad tycker hon i så fall om att du ska tvingas till detta?

Anonym (vet)
Åh, vilket fint inlägg, blir så glad för din skull. Men samtidigt är jag jätteledsen över TS som säger att hon handlar i panik nu.

Och hur är det med respekten för kvinnans lidande i den här frågan? Ett nästan halvgånget foster ska födas fram dött och vad det innebär vet bara den som utsatt sig för det.

Killen behöver inte ligga på sjukhus, inte heller behöver han bli sövd och utsätta sig för ett ingrepp, vilket är mycket vanligt att kvinnan måste då moderkakan ofta inte kommer ut av sig själv.

Han behöver inte riskera sin barnalstrande förmåga, i ett fåtal fall kan kvinnan råka ut för infektioner efteråt som kan påverka fertiliteten.

Sedan efteråt har killen inga problem med graviditetshormoner i kroppen och inte får han blödningar några veckor efter eller problem med mjölkproduktionen.

Det är hon som far illa av detta, därför bör kvinnans åsikt respekteras.

Åhhh! Men vad känner du om du tänker dig att den är borta och du är tom? Tar du tabletten blir det så. Det är sista chansen för abort men det är sista chansen att behålla också.

Du vet att du kommer att ångra dig. Men VARFÖR ska du göra det i så fall?

Ja, hur mycket du än kommer att ångra så kan du inte få det ogjort efteråt.

Är det bara du och din kille som vet om graviditeten? Vet din mormor?

Jag menar, har du ingen att prata om detta med mer än din kille?

Jag tycker så synd om dig. Vet du verkligen vad du ger dig in på och hur det kommer att påverka dig? Du har skrivit om att du har måst vara hemma från jobbet för att du mått dåligt. Tror du att du kommer att må bra så att du kan jobba sedan då? Och att du orkar vara med din kille efter detta?

Du måste vara mer säker på ditt beslut annars kommer du nog anklaga dig och skuldbelägga dig sen. Du måste se ditt beslut som rätt för dig just nu, i stället för att säga att du gör det i panik. Känns det fel så gör det INTE.

Nej TS, vi är inte i din svåra situation nu. Men som du märker har så gott som alla som skivit inlägg varit i din eller liknande situation tidigare i livet. Vi har gjort svåra val eller så har vi inte fått välja själva utan naturen har bestämt åt oss ifall vårt barn skulle kunna leva eller ej.

Vad jag förstår så har du nu också kommit fram till hur du skulle göra och vad det än blev hoppas jag att det blir bra för dig och att du kommer att må bättre än vad du gjort under den här svåra tiden.

Innan tråden stängs vill jag säga hur glad jag är att du slipper bli en av alla dessa som går och funderar år efter år vad som kunde blivit om de inte "tvingats" till abort.

Självklart känner man ångest och sorg om man vill behålla men blir mer eller mindre tvingad att avbryta graviditeten.

Det hade varit intressant att höra mer från dig ifall du vill fortsätta med en ny tråd.

Hur som helst, önskar all lycka nu och i framtiden.