Hur bli av med avundsjukan?

Hej!
Här är en till som är skamligt avundsjuk...
Jag skulle också väldigt gärna vilja få tips om hur man ska vända sitt tankemönster. Jag och min sambo har manlig faktor och ska snart få hjälp via insemination/IFV. Vi har försökt sen vintern 2006.
För 2-3 veckor sen fick jag reda på att min sambos kusin var gravid. Det liksom slog slint i huvudet. Jag skrek typ "den jävla bortskämda kossan - glöm att jag tänker säga nåt grattis!.. och jag tänker inte gå på nån enda släktträff!!".
Jag blir såååå grymt avundsjuk. Och detta drabbar min sambo. Han försöker säga att det påverkar ju inte oss om så hela världens alla kvinnor är gravida. Men det hjälper liksom inte.
Även när jag sover så ligger jag o pratar i sömnen om "den jäkla bitchen"...
Andra vänner har jag på sistone börjat undvika. Svarar/ringer inte på mail/telefon... är så himla rädd att de ska berätta att de är gravida.
När min sambo inte ser gråter jag, men oftast övergår det i ilska. Det är som en ond spiral som inte går att stoppa. Jag liksom målar upp saker som ännu inte hänt. Är helt övertygad om att kusinen ska säga "Men, köp en hund.. det gjorde vi.. och vips blev vi med barn!"...
Så min fråga är .. hur gör Ni andra för att fastna i den onda tankespiralen? För jag kan väl inte vara ensam om att känna frusteration och ilska?

//Solkatta

Det låter som ett väldigt bra tips... känner själv så himla väl igen mig i just detta "varför ska jag göra ditt eller datt" ... jag blir ju inte mer gravid för det. Hur man liksom lägger ner sitt övriga "roliga" liv eftersom det "inte är nån idé".
Det här med barnlösheten liksom äter upp en innefrån. De negativa tankarna ploppar upp när man minst anar det.
I helgen nu satt vi o käkade frukost o lyssnade på radio. och så spelade de den där "den blomstertid nu kommer". Den fick mig att tänka på skolavslutningar. Och att jag kanske aldrig kommer få stå där på skolgården och bevittna mina framtida barns avslutningar. grinade som en stucken gris...
Eller när min sambo i ett försök att muntra upp mig sa "i de här snickarbyxorna ser jag väl ut som en riktig farsa?". Tankarna kom genast över mig att han kanske aldrig kommer att stå där med sågen och säga "ajabaja.. den är pappas!". Jag blir sååå fruktansvärt ledsen o deppig.
jag tycker inte att jag kräver så mycket. Det enda jag vill ha är ett barn.. är det så mycket begärt..?

Jag har läst ditt inlägg flera ggr nu och ska verkligen försöka som du skriver att försöka hitta tillbaks till nåt som jag tycker är roligt. Att mota bort tankarna på att "det spelar ingen roll" osv.
Hur fånigt det än låter så är det så skönt att veta att det finns fler ute i verkligheten som lider. Ibland så känner man sig ensammast i världen angående detta. Speciellt när det kommer till det så FÖRBJUDNA att vara avundsjuk.

Håller tummarna för att din "sinnesfrid" får vara läääänge. Att glädjen kan få vinna över sorgen i långa loppet.

Tack för ditt inlägg!

Mia 29,
Jag läste på din presentation att du just flyttat till Uppsala.
vi var på vårat första besök inför insemination/IVF i Uppsala (Akademiska sjukhuset, RPC) nu i veckan. Jag vet inte om Ni varit där ännu och träffat personalen. Kan i alla fall meddela att de vi träffade var väldigt gulliga och trevliga samt så verkade de ha väldigt mycket kunskap.
Håller alla tummar jag kan för att Ni som kämpar under flera år äntligen lyckas. Det vore på något sätt rättvist...

//Solkatta

Måste bara få skriva in en liten rad här...
Jag har tidigare i denna tråd skrivit om min avundsjuka. Samt hur olika jag och min sambo ser på saken. Han förstår inte denna avundsjuka som jag tex hyser just nu mot hans gravida kusin. För han så spelar det ingen roll om så hela världen är gravida... vi blir varken mer eller mindre gravida för det!
I allfall så var vi igår på familjerådgivning här i stan. Jag vet inte om jag har så stor "respekt" för såna men igår tycker jag faktiskt att det hela blev riktigt bra.
Vi kom in på ämnet just att vara avundsjuk. Och kuratorn lyssnade på hur jag såg på saken. Hur min sambo såg på saken. Sen så avbröt hon ibland och ställde motfrågor. Lite av typen till min sambo "hur tror du att "S" tänker nu?" och likadant "åt andra hållet".
Just när vi satt där så kändes det rätt "jobbigt"... men efteråt så känns det som om vi förstår varandra lite mer. Alltså att blanda in en tredje person i samtalet var givande! Ofta så fastnar man ju i samma hjulmönster på något sätt när man pratar med sin sambo... (eller med sina "egna" samtal i huvudet!).
Kuratorn pratade även om just detta med att ta kontrollen över sina känslor. Att försöka hejda sig själv innan man glider för långt bort i den negativa spiralen. kanske är det självklart visa saker... men det skadar inte att höra om o om igen...
Vad jag ville säga med det här är att tveka inte med att söka hjälp... kanske passar det inte alla... men det är inte särskilt dyrt.. (120 kr/par betalar vi per gång). Tycker just nu att det var värt varenda öre!

//Solkatta