Snart del 5
Hej igen go vänner!
På fredag blir lille Sebastian hela 4månader!!! Otroligt vad tiden går, kan knappt fatta att det är sant - han som inte skulle leva egentligen. Men det gör han och han mår bra. Hela familjen har åkt på värsta förkylningen, i olika omgångar, men han fick bara lite hosta. Verkar som han har ett starkt immunförsvar den lille killen.
För ett par veckor sen avslutade vi kontakten med sjukhuset. Känns onödigt att hålla på och åka in dit och älta hela tiden. Samma sak varje gång: syremätning = fortsatt lågt ( 55-65%) och så frågar man hela tiden hur vi bearbetar sorgen. Men vilken sorg???? Han lever ju och jag tar inte ut nån sorg i förskott. Dom menar väl, men för MIG känns det fel att få en sån fråga. Den dagen, den sorgen. Låter kanske kallt, men det är mitt sätt att orka.
Alla säger att vi är så positiva och starka, nån läkare sa tom att det säkert har en bra inverkan på lille Sebastian med, att det är därför som han mår så bra. Kan ju hoppas det. Men en sak är säker, om inte JAG hade varit så positiv som människa så hade inte resten av familjen heller varit det. Min käre sambo är absolut inte lagd åt det positiva hållet, mer åt det suckande och pustande... Blir så trött på det ibland, han försöker inte ens. Usch vad taskig jag är, men ibland är det jobbigt att vara den drivande motorn i familjen... Skönt att få skriva av sig lite!
Nästa vecka ska vi äntligen få börja gå lite på Öppna förskolan, då kommer jag nog att få se vilken skillnad det är på lilleman och övriga bebisar som är lika gamla som han. På fyra månader har han endast gått upp ca900gr, folk tror hela tiden att han är nyfödd. Men det ska bli skönt att komma ut och träffa lite annat folk också, sen får man ju hoppas att inte allt för många blir obehagliga till mods när jag berättat om Sebastian.
Jag trodde att det inte kunde hända så mycket mer jobbiga saker i mitt liv nu, men jag hade nog fel. Har i ca tre-fyra månader kännt en liten knöl i mitt högra bröst, men väntat på att det ska försvinna. Tänkt att det nog är en mjölkkörtel som är svullen. Men efter att ha haft lite feber i samband med förkylningen så blev den helt plötsligt större och ömmare. Så igår tog jag mod till mig och bokade tid på VC. Hon kunde inte avfärda det sådär bara, så nu väntar remiss till bröstmottagningen med ultraljud och ev biopsi. Knölen mätte 8x6cm. Jag känner mig inte så orolig, men man vet ju inte, har dessutom bröstcancer i släkten.
Ibland undrar jag hur mycket man ska behöva få vara med om, kan man inte bara få vara helt lycklig och nöjd nån gång i livet? Och jag har inte tid att bli sjuk nu, jag vill ju lägga all mig energi på lilleman och den tiden vi får tillsammans.
Man får väl hålla tummarna för att det inte är nåt allvarligt, be tänker jag inte göra. Tror inte på några högre makter, kan inte finnas nån större mening med allt hemskt som händer en. Med det inte menat att Sebastian inte skulle finnas, han är absolut helt underbar och jag vill inte ha en sekund med honom ogjord!
Jag vet att jag inte förlorat mitt barn ännu, men känner att jag inte vill skriva nån annanstans, Hoppas att ingen tar illa upp för det!
Och ännu en gång - tack alla som skriver till mig i min gästbok!!!
kram
TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2008-03-11 22:18
Ville bara säga att jag idag var inne på sjukhuset och min knöl visade sig vara två stora sammanväxta bölder... Har fått ett drän som ska spolas var fjärde timme. Skönt att det "bara" var det...
Lilleman mår fortsatt bra, inne i en lite tjurig period, men annars mår han finfint!!!