vianse skrev 2008-03-26 19:13:55 följande:
Det värsta för mig var när han "försvann" in i sig själv när det var som sämst. Han slutade prata, ge ögonkontakt och skratta. Jag får fortfarande gåshud när jag tänker på den kvällen när han "kom fram" igen, medicineringen funkade äntligen och han kunde inte sluta prata/jollra, han tittade från mig till pappa och till mig igen och pratade pratade pratade, häftigt!
Jag blir tårögd när jag läser dina rader. Här är en till som upplevt exakt samma sak. Och det kändes fruktansvärt när det inte gick att få minsta lilla leende från min lilla kille och han bara tittade rakt igenom mig eller åt ett helt annat håll...
William fick infantil spasm när han var 7 månader. Han har varit helt frisk innan och han har utvecklats som en ett "vanligt" barn. Än har de inte upptäckt någon orsak till sjukdomen, dock gjorde han magnetröntgen i förra veckan som jag inte fått svar på än, så det känns fortfarande lite spännt.
Även William fick kramper, ca 2 st/dag. Så fort jag kommit in till sjukhuset gjordes tester och infantil spasm konstaterades. Sabrilex sattes in samma dag och dagen efter fick han börja med synachtensprutorna. Han blev fri från sina kramper direkt. Synachtensprutorna fick han i ca 1,5 månad men vi fortsätter med sabrilexen. EEG:et visade normalt efter ca 3-4 veckor (minns ej exakt).Det har nu gått två månader sedan sjukdomen konstaterades och nu känns han som en "vanlig" unge. Han är åter go och glad och han utvecklas fortfarande som han ska. Han har lärt sig krypa och nu försöker han resa sig upp.
Om jag jämför min historia med era andras så känns det som att William har fått en "lindrigare" form. Det känns positivt just nu att sjukdomen är under kontroll, men det jobbiga är att man inte vet hur det blir sen. Läkarna säger bara att endast tiden kan utvisa hur det kommer att gå.