Hur reagerade ni när det var dax??

Min man fattade ingenting. Jag var medvetslös, drabbades av eklampsi i v33+1, så jag visste inget förrän det var över. Blev katastrofsnittad, och det var oerhört svårt att ta in all information när jag väl vaknade. Dels att jag liksom vaknade på sjukhus och inte var gravid längre, dels att sonen till råga på allt var svårt sjuk och skulle opereras inom ett dygn. Överlevnadschanserna var små, utan operation - ingen chans. Efter 6 veckors kast mellan hopp och förtvivlan somnade vår kämpe in, 24:e december 2005..

I april 2007 fick vi hem en lillebror, och i maj i år väntar vi syskon igen.

Kanske ska tillägga att det var Lagen om alltings jävlighet som spelade in - sonens tillstånd och mitt hade inget med varandra att göra. Bara ren jävla otur staplad på ren jävla otur.

Olika i olika delar. Först gick vattnet v 25 och då blev jag rädd. Hade ordentlig hjärtklappning medan jag satt på jobbet och ringde spec-mvc och maken.

Sedan låg jag på sjukhuset en vecka och pratade mest i telefonen hela tiden, det var bra även för frtsättningen tror jag. Jag hann förbereda mig och bearbeta. Nätterna var värre för då var det oftast mer sammandragningar och ingen att prata med. Hade tänkt ringa en kompis som jobbade natt under det som skulle visa sig bli sista natten, men då var jag för ledsen.

På morgonen när läkaren konstaterade att jag var öppen och att bebisen skulle få komma nu blev jag förstås ledsen. men blandat med en känsla av lättnad och "nu kör vi" Så hon föddes 26+

Får man fråga varför du undrar?

Min son är inte så tidigt född, i vecka 36.
Och jag reagerade med att inte förstå, utan liksom fokuserade på fel saker.
Vi var på ett rutin-ul när de såg att han inte mådde bra och beslut om kejsansnitt togs på direkten (i.e fick springa från UL till förlossningen).
Väl där oroade jag mig egentligen enbart för att katterna inte hade mat hemma och att jag hade fika till jobbet i bilen nere på parkeringen.
Min man förstod nog allvaret lite mer än vad jag gjorde.

I efterhand tog det mig 7 månader att börja bearbeta och då fick jag även gå hos en psykolog.

Dock mådde sonen bra när han kom ut och inga problem i dag heller (snart 3,5 år).

Skulle ju också säga att det gick väldigt bra. Har fått en till tjej nu i vinter och då gick jag tiden ut (men var sjukskriven från v 24)

toka2: Jag beklagar förlusten av sonen och grattis till april och maj-bebisarna.

Första gången blev jag panikrädd o tänkte tusen hemska tankar men satte snabbt på autopiloten, ringde förlossningen, packade en liten väska och for in. Mannen var helt chockad och hittade inte ens till lasarettet. När vi kom in på förlossningen började jag storgråta för då kunde jag slappna av o lämna över kontrollen till personalen. Vattnet gick spontant i v 33+2 o hon kom 3 dar senare.
Hon har mått prima sen dess

Andra gången kände jag mer, "Näe, inte nu igen", vattnet gick återigen spontant, denna gång i v 28+6 o knappt ett dygn senare kom sonen. Jag var lugn och cool hela tiden o mannen likaså.
Lillkillen har haft det lite tuffare men det blir nog bra tillslut ändå.

"Aj!!! Men fan va gött att det händer nåt!"

Inte prematur då antar jag

Själv var jag HELT verklighetsfrånvarande. Fick veta på tillväxt-UL i vecka 26+5 att jag var lite öppen och att bebisen fixerat sig, så det blev sängläge omedelbart. Min första tanke var att jag inte vågade ringa sambon, för han skulle bli så orolig... Ringde iallafall, han packade lite snabbt ihop en väska. Fyra dagar senare skulle vi flyttas till ett annat sjukhus, 50 mil söderut, sambon packade större väska Jag trodde aldrig att han skulle bli prematur, att jag skulle få ligga ner i tre månader. När värkarna väl kom så var det bara NEJ NEJ NEJ NEJ i mitt huvud. Han kom i 28+3 och är nu en helt frisk liten 5-månadersgosse.

När vattnet gick på fredagen tänkte jag bara: Oh shit!
Var då i vecka 32+1. Dagen efter kom min lille pöjk. 1712 stolta gram och inga komplikationer. Varken syrgas eller cpap.

ja, kära värld! hur kunde jag missa den "lilla" biten?!
nej, sorry. jag är i fel tråd, helt klart. ingen prematur.