Hon ska ha barn när jag skulle fått!!!!

usch va jobbigt!
jag fick missfall i v 15 och jag tyckte också det va jobbigt att se stora magar, så jag förstår hur du känner!
ännu värre när det är familjemedlemmar också kan jag tänka mig..

jag tycker inte du ska ha dåligt samvete för att du inte orkar gå på kalas, du går när du orkar, och kan dom inte acceptera det så får det väl va så då!

konstigt att hon inte sa nåt, när du träffade henne på stan, men hon visste kanske inte vad hon skulle säga... finns ju inga ord som tröstar... men att prata på om sin stora mage är ju att strö salt i såren. du kanske kan tala om hur du känner?

jag tycker så synd om dig, jag vet ju vad du går igenom...

jag önskar dig all lycka i världen och skickar styrkekramar!

Fy vad jobbigt. Mitt enda råd är att lova inte svärföräldrarna nåt, lova dig själv att lyssna till vad som är bäst för dig. Gå inte på några kalas om du inte mår bra av det. Det räcker inte med att du ska överleva, du ska må bra. Så gör inte saker som inte får dig att må bra (så bra det nu går).

Kram!

Ja, usch vad jobbigt. Det är svårt att förstå att en del kan bete sig som de gör ibland. Har också varit med om en som jag känner som är gravid som låtsades som ingenting och bara pratade om sig själv.... Strunta i att du lovat svärföräldrarna, du behöver tänka på dig själv först och främst. Om inte du orkar förklara, kanske din sambo kan göra det?

Det känns ändå inte att jag kan undvika det hur länge som helst, jag MÅSTE ju träffa henne någongång, och hur gör jag när barnet sen kommer? Det kunde ju varit mitt, tänk om hon föder på mitt BF datum och tänk om jag inte klarar att se barnet?

Usch, jag bara gråter...det här gör det så mycket värre än vad det är

Jag beklagar verkligen din sorg efter din lilla

Jag förlorade mitt andra barn, en pojke i v18, 24/8 -07. Den 29/8 -07 föddes min systerdotter - hel, levande, varm och skrikande. Det var fruktansvärt jobbigt för mig, på alla möjliga sätt. Jag sörjde det jag skulle ha haft, men också att jag inte kunde "unna" min syster den lyckan. Jag tog nog bort mycket av glädjen för henne, eftersom jag inte kunde ta i min systerdotter på många veckor. Tragiskt nog så gick min systerdotter hastigt bort den 21/10 -07..

Jag vet hur fruktansvärt det är. Hur ont det gör att se stora magar och små bebisar, speciellt i ens närhet. Tvinga dig inte till någonting, se till dig själv först och inte andra. Du måste få tid att läka. Jag har inga bra tips att ge dig, tyvärr.. men jag vill skicka en stor, varm kram

Kramar, Elin - änglamamma till Saga och Gustav

Det var inte så länge sen jag förlorade mina små tvillingpojkar så jag vet inte hur det kommer att kännas i framtiden. Men jag hoppas att att man kanske så småningom mår lite bättre och kanske klarar av att se de i omgivningen som är gravida och får barn utan att det gör lika ont. Men jag går omvägar för att slippa möta den person som jag känner som fick sitt barn ungefär när jag skulle fått mina pojkar. Jag skulle inte klara av att höra henne prata om sitt barn och inte låtsas om min situation. Men det är ju svårare för dig att undvika när det är en familjemedlem. Men när man mår så här dåligt tycker jag att man har rätt att inte utsätta sig för sånt som är bara är jobbigt om man kan låta bli.

känns så himla jobbigt, Hon har ju redan 4 och väntar sitt femte, jag har ingen...

Det är samtidigt jobbigt för jag vill inte missunna dem någonting, klart jag är lycklig över deras barn att detta är friskt, men jag är ledsen för att MITT inte var det.
Gravida måste ju få glädjas av sin graviditet, prata klaga tycka det är jobbigt...Men just nu så vill jag bara säga till dem att hålla käften, för jag hade kunnat döda för att sitta i deras sits! Jag spydde fram till sista dagen av min graviditet, och jag gör lätt om det om det ska handla om att barnet är friskt nästa gång. Jag har mer än gärna foglossning, illamående 100 grav kilon, bara jag får behålla min bebis nästa gång. det är som om de inte förstår hur mycket värre de kan bli än att vara lite tyngre...

Jag är kluven, jag vill ju vara där, men ändå inte

Usch vad jobbigt! Förstår att du inte vill gå på släktträffar. Det verkar inte som om de har ngn större förståelse heller. Kan man prata med dem och säga som det är: jag tycker att det är jobbigt att träffa er eftersom jag också skulle ha haft en mage/bebis nu.
Så har vi gjort. Jag och min man fick barn för 8 månader sedan. Ungefär när vi skulle få skulle min svåger med fru ha fått sitt barn (genom adotion) men de har fortfarande inte fått. Det är jättejobbigt för dem, men genom en bra kommunikation så går det jättebra. Ibland orkar de träffas och ibland inte, och de är öppna med det.
Håller tummarna för att situationen blir bättre och att det blir er tur snart!

Du skall inte göra något som du inte känner dig redo för! Så om du inte vill detta så tvinga dig inte att genomlida det, för dig gäller att göra de val som du mår bra av. Om det innebär att missa ett par familjeställningar under en tid så vad gör det! Jag har missat många familjetillställningar för att jag inte orkat. En gång när jag tvingade mig till att gå trots att jag inte orkade så slutade det med att jag bröt ihop när alla barnen klängde på mig. Det var under förra påsken. Gick in i ett sovrum och orkade inte gå tillbaka ut till de andra utan gick hem. Blev så starkt att se alla syskonbarn klänga på mig när de istället skulle brottas med sin lilla kusin. Så jag gick hem istället. Idag resonerar jag så här om folk inte kan ta att jag håller mig undan ett tag så är det deras problem för jag gör ingen någon skada med att inte dyka upp, försöker bara skydda mig själv.

Kram och du gör vad som är bäst för dig!

Hade varit en annan sak OM jag hade kunnat ta mig därifrån när jag hade velat. Men sambon har bilen och måste köra hem sin bror och hans fru och deras barn för ingen av dem har körkort. Så vill jag hem kan jag inte ta mig en centimeter, om jag inte ska GÅ över ölandsbron vill säga...Usch, det känns som om jag aldrig mer kommer agera/fungera som vanligt